Utan kvinnokläder är Sara Lund Claes Schmidt. Foto: Carina Svensson  
Utan kvinnokläder är Sara Lund Claes Schmidt. Foto: Carina Svensson  

Spräcker fördomar med kunskap

Reportage

Det blir bättre och bättre. Och med mer kunskap och färre fördomar kan ännu fler accepteras som de är.
Det är Sara Lunds budskap.
På föreläsningen var det många som för första gången fick tillfälle att se och lyssna på en transvestit.

– Vem bestämmer över din hjärna? Är det du själv eller någon annan, undrar Sara Lund och utvecklar:
– Jag har varit väldigt styrd av vad andra tänker, har haft en liten gubbe på axeln som alldeles för ofta har sagt att så kan man inte göra. Men det blir bra mycket bättre om man försöker komma på vad man själv tycker och står för vem man är, naturligtvis inom lagens råmärke.

Sara Lund föddes som Claes Schmidt 1959. Han är nöjd med sitt biologiska kön och betraktar sig alltid som man, även när han klär sig som Sara. Trots att han sedan fem års ålder har vetat att han ville klä sig i kvinnokläder dröjde det tills han var över 30 år innan han kom ut ur garderoben. Förväntningar och normer gjorde att han inte vågade. Att han berättade berodde mer på en slump än något annat.
– Min kära hustru kom hem tidigare än planerat från en jobbresa och jag hade inte hunnit ta ut soporna ännu.

I soppåsen hittade hon en strumpbyxförpackning som inte var hennes. Hon blev misstänksam och letade vidare efter andra ledtrådar och på kudden i sovrummet kände hon att det luktade damparfym.
– Hennes slutsats var att jag hade en älskarinna och då var jag ju tvungen att berätta som det var, säger Sara och fortsätter:
– Det är tur att min hustru är en stark kvinna som vet vem hon är. Hon har inga problem med att jag klär mig i kvinnokläder.
– Det hon undrade mest över var varför jag inte hade berättat något tidigare.

För hustrun Anita var det många pusselbitar som föll på plats när hon fick veta, andra hade dock inte haft lätt att gissa, för innan han kom ut som transvestit var Claes Schmidt en riktig machoman. Han är utbildad maskiningenjör, blev utsedd till årets bästa soldat 1972 och spelade trummor i countrybandet Tractor, som bland annat hade en spelning på Wembley 1984.
– En typisk överkompenserare, konstaterar han.

Saras starka berättelse fångar publiken. De flesta lyssnar uppmärksamt och det blir många skratt. Då, cirka fem minuter efter att föreläsningen har startat, dyker det upp en eftersläntrare.
– Åh, en invandrare. För det vet ni väl att invandrare är likadana som vi, det är bara det att de kom lite senare. I och med att det är gymnasieelever i publiken gissar jag att det är fler som kommer efter hand. Men det kanske bara är en fördom.

– Om det kommer in några fler kan vi väl ge dem ett varmt välkomnande med en riktigt stor applåd? Och så kan ni säga till dem att de kan sitta bredvid er, särskilt om ni inte känner dem sedan tidigare,för varför ska alla invandrare behöva trängas ihop på ett och samma ställe?

Fördomen om gymnasieelever visar sig stämma. Publiken applåderar glatt alla som kommer försent.
– Hur kändes det? frågar Sara en kille.
– Jättebra, tänk om man fick ett sådant välkomnande varje gång man kommer sent, svarar han med ett leende.
– Så borde vi väl alltid göra, ta emot dem som kommer senare med öppna armar och bemöda oss med att lära känna dem, säger föreläsaren.

Tesen är att fördomar kan spräckas med kunskap och ett öppet sinne. Sara konstaterar att fördomarna var ännu fler när Claes var liten.
– När jag programmerades var män heterosexuella karlakarlar. Allt var svart eller vitt, det fanns en enda sanning. Idag vet man att motsatsen till en sanning inte är lögn utan en annan sanning. Det finns många olika sanningar. Det är tur att man kan ändra sig.
– Tänk inte bara på hur det ska vara utan även på hur det kan vara. Den lilla förändringen i tankesätt kan ändra mycket, säger Sara och fortsätter:
– Vi kanske ska ha ett samhälle där alla för plats.

Han ifrågasätter normen.
– Vad är egentligen normalt?

När de blir tillsagda att tänka på en normal svensk tänker majoriteten på en heterosexuell ljushyad man utan funktionsnedsättning.
– Det är ungefär fyra procent som är normala om det är det normala, säger Sara och fortsätter:
– Det är fler som är transpersoner, cirka fem procent. Det innebär att på en sådan här skola, med personal och elever på totalt 1 700 personer, är lågt räknat ett 50-tal transpersoner. Men de allra flesta berättar det inte.

veckansluncher