Positiv in i det sista. Trots många motgångar vägrade Rose-Marie Jansson ge upp. I januari berättade hon för LT:s reporter om sitt liv och sjukdomen som hon kämpade emot.
Positiv in i det sista. Trots många motgångar vägrade Rose-Marie Jansson ge upp. I januari berättade hon för LT:s reporter om sitt liv och sjukdomen som hon kämpade emot.

”Oförglömligt äventyr i Kenya”

Reportage

Christina Lundin, LT:s redaktionschef i många år, bestämde sig för att byta liv. I februari drog hon till Kenya som volontär i två månader. Här är hennes egen berättelse.

Luften står stilla och värmen vibrerar när jag kryper in under myggnätet i min runda, lilla hydda den första natten i LungaLunga. Alla nya ljud hörs tydligt genom fönstren som saknar glasrutor. Alldeles innan mörkrets inbrott har jag och mina nya vänner tagit ett varv genom byn, som är mindre, fattigare och dammigare än jag kunnat föreställa mig. Alla ropar ”mzungo” och ”how are you” efter oss. Det känns overkligt och väldigt spännande att det här ska vara mitt hem de närmaste veckorna. Två månader ska jag vara borta. Tillräckligt länge för att skakas om och bryta invanda mönster.

Första vardagen får vi klart för oss att vi har fel kläder och att det var helt olämpligt att gå och ta en öl på baren, som bara ligger ett stenkast från våra hyddor. Vi får inte vara ute efter mörkrets inbrott förmanar Bendettah, chef för kvinnoprojektet som nu ska vara vår arbetsplats. Det handlar om respekt och att försvara vårt goda rykte förklarar hon. Det är inte alla män som är förtjusta över att deras fruar kommer hit och då gäller det att inte ge dem onödig ammunition. Det är bara dåliga kvinnor som hänger på barer förklarar Bendettah.

Ganska snart kommer vi in i våra nya rutiner. På förmiddagen engelskundervisning med syflickorna. På eftermiddagen läs- och skrivundervisning och hälsolära med kvinnorna i någon av de fem byar vi jobbar med. En gång i veckan kan vi vara kvar på centret, resten åker vi ut – antingen i en överfull minibuss, matatu. Eller på motorcykel, pikipiki – utan hjälm och skyddskläder.

I BÖRJAN  känns det lite läskigt. Jag tänker på vad som skulle hände om vi vurpar. Sen bestämmer jag mig för att det är som det är – bara att gilla läget. Jag njuter av den fantastiska upplevelsen att känna vinden i håret och åka rätt ut i bushen förbi vinkande barn utanför lerhyddor, blommande kaktusar och en och annan hjord av getter eller kor.

NÄR vi kommer fram till byn väntar förväntansfulla kvinnor. Mäktigast är det kanske vid första besöket i masajbyn Umoja. Kvinnor kommer rusande emot oss. Alla vill hälsa i hand, några vill kramas och kyssa på kind. Vi tar av oss skorna och sätter oss på det stampade jordgolvet i den trånga lerhyddan. Där finns knappt plats att byta ställning när benen börjar domna. Första veckan är ritualen den samma varje dag. Vi presenterar oss. Ålder, antal barn, yrke – det är viktig information. Sedan är det deras tur. Antalet barn varierar kraftigt. Åldern likaså. Det finns 22-åringar som redan har fem barn, men 72-åringar som bara har tre. Rekordet är en kvinna som säger att hon har 17 barn.

MED tiden växer våra samtal. Vi förklarar hur man kan vara 35 år och ännu inte skaffat barn och varför vi inte har våra gamla föräldrar boende hos oss. De undrar hur vi kan uppfostra barn utan att slå dem och vi får reda på att våld i hemmet är något de allra flesta tvingas leva med.  Vi berättar att vi tidigt lär våra pojkar att man aldrig slår en flicka. Och vi undrar vad som skulle hända om de lärde sina söner det samma. En tanke som verkar slå rot.

Vi som bor grannar i de runda hyddorna är i alla åldrar. De äldsta är pensionärer, de yngsta är där för att skriva sina c-uppsatser. Där får de bland annat veta hur mycket projektet betyder för kvinnorna. Här kan man lägga av sig sina bekymmer och få gemenskap med andra. Här kan man också lära sig läsa och skriva som ger självkänsla, men också gör det lättare att leva ett självständigt liv. Så att man kan ta rätt buss. Eller ge rätt växel när säljer sina grönsaker.

Området runt LungaLunga är mycket fattigt. Så fattigt att det är svårt att förstå hur män-niskor kan överleva när den enda inkomsten är den lilla odlingen där också i år de flesta grönsaker förtorkar eftersom de inte kan vattna. Vatten är en eftertraktad vara. När vi går ner till den bruna floden på vår morgonpromenad möter vi kvinnor med stora vattentankar på huvudet – precis som det såg ut i min Oä-bok i grundskolan för många år sedan.

Det Afrika jag möter i LungaLunga är precis som det Afrika jag sett i läroböcker och på tv. Och man vänjer sig snabbt. Efter bara en vecka i hydda med betonggolv, dusch med litermått och avsaknad av riktiga affärer, tycker vi det är värsta lyxen när vi kommer till Ukunda, bara knappt två  timmar därifrån en helg senare. Där finns en riktig supermarket med allehanda lyxvaror och där finns restauranger och riktig hus med mattor och möbler.

Den milslånga, kritvita stranden är bländande vacker, liksom det turkosblåa havet, palmerna och de tjusiga hotellen. Aporna är dock inte riktigt lika gulliga, som vi tycker först, när en av oss blir anfallen av en stor babian. Han vill åt bananerna som ligger i botten av hennes väska och ger sig inte förrän han får den. Han tömmer dock ut innehållet, kastar väskan och nöjer sig med frukten som han obekymrat tuggar i sig bara några meter från oss. Vi är ju bara ett gäng kvinnor och babianer anser att vi är lägre stående varelser. Det krävs en man för att sätta sig i respekt.

Dagarna går in i varandra med ständigt nya äventyr. Vi vaknar med tuppen vid sextiden när dagsljuset rullar in. Och vi säger god natt och går in i våra hyddor när mörkret faller och det är kolsvart klockan sju. Vi vänjer oss vid de ständiga strömavbrotten som gör det ännu mörkare och varmare och om vi har otur också gör så att vattnet tar slut när pumpen inte längre fungerar. Vi vänjer oss också vid den vegetariska maten och uppskattar den fantastiska, solmogna mangon, som vi får till efterrätt nästan varje måltid. Och vi kan inte se oss mätta på alla färggranna tyger på marknaden varje fredag.

Internationella kvinnodagen blir en oförglömlig upplevelse, som stundtals ger mig riktig ståpäls. Fint uppklädda kvinnor kommer från alla byarna till oss i LungaLunga där vi gjort den stora utomhuslektionssalen extra fin med vit duk och blommor på honnörsbordet där vi volontärer som vanligt får sitta. Men först ska vi manifestera förändring genom att ge oss ut och städa i byn, uppmanar Bendettah. Kvinnorna i sina fantastiska festkläder trär på sig ljusblå platshandskar och ger sig ut med stora sopsäckar för att plocka skräp. Det ligger över allt, i diken, utmed vägen, på grässlänten. Jag har sett folk med en hink med sopor bara hälla ut det på vägen. Oftast slänger man sina hushållssopor i ett hål i trädgården där man bränner upp det med jämna mellanrum – plast och allt, ingen vidare rök att andas in.

Den här dagen hamnar allt skräp på vår tomt. Det känns inte helt ok, men är ändå en fantastisk markering. Vet bara inte hur det ska följas upp – och vad som ska hända sen. Det vet nog ingen annan heller, men det är i alla fall en bra start. Sen börjar festen. Det blir sång och dans och framträdanden av alla de slag. Alla grupper från de olika byarna har tränat in egna nummer, alla vill ha med oss i dansen. Svetten rinner värre än vanligt och det säger inte lite det.

Kvinnorna från Jirani framför en pjäs som visar en full man som jagar och slår sin fru och en dotter som blir lurad till sex för pengar och blir med barn. Alla ler igenkännande och när vi veckan därpå diskuterar pjäsen med kvinnorna, så bekräftar alla att detta är en del av deras vardag. Det växer till ett intressant samtal om varför män slår kvinnor och varför kvinnor slår barn. När vi säger att i Sverige får man inte slå sina barn, då undrar de hur man då ska lära barnen vad som är rätt eller fel…
När jag väljer Kenya, så är det för att Afrika alltid har lockat och för att där pratar många engelska. Men det är också för att där bor min morbror och hans nya familj – 35-åriga moster Juddy och mina kusiner Cherise, nio år, och Christer, ett år. Det är dock rena slumpen att de bara bor tio mil från LungaLunga, i turistorten Ukunda. Nu blir det många resor dit och deras hem blir också min hembas under veckorna jag är ute och letar nya lokala projekt som vill ha svenska volontärers ekonomiska stöd och nya idéer. För det är mycket det som det handlar om. De pengar vi bidrar med till projekten är i många fall avgörande för deras överlevnad. De idéer och tankar som uppstår i mötets korsbefruktning är en förutsättning för projektens utveckling.

Jag bor på barnhem, besöker skolor, städar apburar, går i heliga skogar, snorklar i barriärrev och tittar på delfiner med Kenya wildlife service. Det finns så många eldsjälar som driver olika projekt för att förbättra levnadsvillkoren för sina medmänniskor. Jag imponeras över hungern efter kunskap hos eleverna i trasiga, smutsiga skoluniformer och värms av glädjen hos barnen som får ett bättre liv på ett barnhem. Jag slås av stoltheten hos dem som vill bevara sitt kulturarv, slår vakt om skogen som annars skövlas, värnar korallreven eller tar hand om skadade apor.

Sista natten kan jag inte sova. Jag känner mig glad och upprymd över allt jag har fått uppleva. Och jag tänker hur oförutsägbart och fantastiskt livet är om man bara är öppen för det. Men jag tänker också på hur orättvist det är. Att jag fötts i ett land där jag kan välja det liv jag vill leva. Det har inte kvinnorna jag mötte igår i byn med lerhyddor utanför den heliga skogen. De satt där och tvättade sina mäns och barns kläder – till och med när de var nyförlösta. Det tvättar, lagar mat och sopar jordgolvet dag efter dag utan hopp om  förändring.

Min sista morgon i Kenya, måste jag bara se havet en gång till. Och jag måste bara få åka mc en sista gång och låta vinden blåsa genom hår och kläder. Jag ställer mig på den vita stranden och blickar ut över  Indiska oceanen. Där på andra sidan råder en annan verklighet. Och ännu längre bort finns min. Jag är så tacksam för att jag fick dela de här människornas verklighet i några mycket intensiva veckor. Och när jag låter vattnet slå upp över mina myggbitna, dammiga fötter är jag övertygad om att hit kommer jag tillbaka.

Christina Lundin

En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

  1. Tack att jag fått dela din upplevelse

    En härlig och lärorik berättelse om en spännande upplevelse! Man blir inspirerad att hjälpa till! TACK att du delat med dig av detta Christina!

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher