Foto: Daniel Elfvelin
Under sina 32 år på Lerums Tidning har Christina Lundin varit starkt bidragande till tidningens stora utveckling.
Foto: Daniel Elfvelin
Under sina 32 år på Lerums Tidning har Christina Lundin varit starkt bidragande till tidningens stora utveckling.

LT:s trotjänare slutar

Lerum

Christina Lundin är en utvecklare – ingen förvaltare. Därför har hon själv lite svårt att förstå att hon jobbat i hela 32 år på samma arbetsplats. Men nu har den tidigare redaktionschefen skrivit sin sista artikel i Lerums Tidning.

Journalist har alltid varit det häftigaste jobbet Christina har kunnat tänka sig. Det häftigaste av allt är att få sitta mitt emot en intressant person och mata på med frågor om allt mellan himmel och jord. Men när hon nu slår sig ner i soffan i redaktionens intervjurum så är rollen den omvända.

Med tanke på att det är drygt 30 år som ska avverkas blir det ett samtal om många olika händelser, erfarenheter, beslut och avtryck som hon har satt i rollen som redaktionschef.

Men vi börjar i änden där det slutar, eller rättare sagt början till slutet. Hösten 2013 fick Christina beskedet från ledningen att säga upp en person på redaktionen. Det tog inte lång tid att bestämma sig – hon petade bort sig själv.

– Jag hade precis kommit tillbaka från en lång tids sjukdom och under den tiden så funderade jag mycket på vad som var viktigt i livet. Det var inte sjukdomen som gjorde att jag sa upp mig, men det var det som gav mig mod. Jag tänkte att är det någon gång jag ska hoppa så är det nu, och jag ville inte utsätta vare sig mig själv eller mina medarbetare för alternativet.

Sista stora insatsen

Vid årsskiftet lämnade hon över redaktionsansvaret och har sedan dess arbetat som skribent under sin uppsägningstid. Hennes sista stora insats var som ansvarig för tidningens valbevakning, och förra veckan skrev hon sin sista artikel om förhandlingen av den politiska makten.

– Jag fick inte skriva om upplösningen som jag hoppats på, men det kändes ändå gott att sätta punkt, säger hon.

Politiken är ett område som hon bevakat noggrant och därför kändes årets val som den perfekta händelsen att tacka för sig med.

– Och eftersom jag har varit med så länge så känns det alltid som att jag haft övertag på politikerna. Ripa var ju knappt ens född när jag började, säger Christina med ett leende och lutar sig tillbaka i soffan.

En hjärtlig men något taskig gliring mot kommunalrådet, som trots allt hunnit bli en fullfjädrad tonåring vid den här tiden. Men det är klart att torr bakom öronen var han ju inte när Christina kom till LT 1982.

Året innan hade hon tjatat sig till ett sommarjobb på en av koncernens andra tidningar, Alingsås Tidning. Kanske hade yrkeslivet tagit en annorlunda väg om hon inte lyckats övertyga läkarna om att kröka ut hennes helgipsade ben i körbar ställning veckan innan. Något som var helt nödvändigt för att klara av jobbet på redaktionen i Vårgårda.

– Jag hade skadat knät, men sa ingenting innan jag började. De blev lite chockade när jag hoppade in på kryckor, men vad skulle de göra? De hade ju lovat mig ett jobb.

Ville bli utrikeskorre

Efter sommaren återgick Christina till sina studier, men fick snart erbjudandet om en tjänst på Lerums Tidning. En bra erfarenhet på vägen mot drömjobbet som utrikeskorrespondent, tänkte den då 25-åriga journaliststudenten som bodde i Göteborg och inte visste någonting om Lerum.

– När jag tänker på det så är det helt otroligt att jag blivit kvar så länge. Jag är ingen förvaltare utan en utvecklare, säger Christina.

Men även om det inte blev några yrkesresor ut i världen så har hon fått vara med om en rejäl resa på tidningen, som hade futtiga 900 prenumeranter när hon började.

– Jobbet var kul, men det kändes som att jag lika gärna kunde ringa runt till alla läsare på torsdagarna och berätta om vad som hänt under veckan.

Den lokala mediekartan skulle dock komma att ritas om. 1986 blev LT en gratisutdelad tidning till alla hushåll. Det ena av två annonsblad gick i graven och det andra, Lerumspressen, köptes upp av LT:s ägare WM Media 1991.

Skapat vi-känsla

Sakta men säkert fick tidningen en helt annan ställning på orten. Och det är inte utan stolthet Christina varit högst delaktig i den utvecklingen.

– I en bransch i motgång så har vi klarat oss ganska bra och varit med och skapat en vi-känsla i kommunen, istället för att bara vara en anonym förort till Göteborg. Det känns speciellt.

1999 blev Christina redaktionschef då hennes föregångare Ulla Alvermalm gick i pension.

– Jag var sugen och fick förtroendet att ta över och tyckte att det var jätteroligt att få chansen att utvecklas.

Med större befogenheter följde ett större ansvar, vilket har varit inspirerande och betungande på samma gång.

– Dagen när tidningen kommit har jag alltid varit nervös när jag gått till brevlådan på morgonen. Har allting blivit rätt? Det är ett större pussel än folk kan tro att göra en tidning, med bitar som hela tiden tillkommer och ändrar sig.

– Alla kommer inte att tycka om det man skriver, men när jag läser tidningen på morgonen så ska jag kunna stå för det, säger Christina om hur hon alltid har resonerat.

Gången då det ställdes som mest på sin spets var 2005 då 14-årige Måns Jenninger tog sitt liv. Den gängse normen var att inte rapportera om självmord och Christina var också ensam på sin egen redaktion om att vilja skriva om det.

– Då fick jag verkligen bottna i mig själv. Dagen när det hände fick jag själv reda på det genom mina barn eftersom det pratades om det på sociala medier. Det var två saker som fick mig att ta beslutet. Ett: vad skulle det sända för signaler om det ansågs så skuldbelagt och skamligt att vi inte ens kunde skriva om det. Två: föräldrarna var tvungna att få reda på vad som hänt så att de kunde prata med sina ungdomar.

Ångrade sig aldrig

I efterspelet fick Christina bland annat debattera på Publicistklubbens möte i Göteborg. Hon har aldrig ångrat sitt ställningstagande.

– Jag säger inte att det var vi som drev debatten som kom upp, men hade inte vi skrivit så tror jag inte att den hade blossat upp, funderar hon.

Från en vit fläck på Christinas karta har Lerum ofrånkomligt blivit en ort som hon lever i symbios med, och med åren en viktig spelpjäs. Lokalkändisskapet är inte något hon sjäv haft några problem med, men hon vet att det irriterat familjen då och då.

– Mina barn tyckte inte att det var så roligt att mamma är ”hon som jobbar på tidningen”. De ville inte ens gå och handla med mig för att jag stannade och pratade med alla.

Hon säger själv, och det är utan underdrift, att hon vigt sitt liv åt tidningen. Hon har till och med lagt ner mer tid och energi på den än på sin egen familj. I alla lägen har hon prioriterat bort privat-Christina för jobb-Christina. Oavsett om hon besökt sönernas skola eller bjudits in till olika tillställningar har förväntningarna alltid varit att hon ska komma med en kamera och ett block i handen.

– Det har varit viktigt att hålla distans till olika saker och det har kostat. Jag har avstått från engagemang och att ha åsikter och sett till att inte komma för nära människor i maktställning.

En befrielse

På så sätt har det känts som en befrielse att slussa ut sig från LT. Under året som gått har hon hunnit med betydligt mer än att bara skriva artiklar för tidningen. En höjdpunkt har varit arbetet för ett volontärföretag då hon gjorde en tre månader långa volontärresa till Kenya. Och förvånad har hon upptäckt att hennes journalistiska kvaliteter kan användas på annat håll, bland annat i rollen som begravningsofficiant.

– Jag har en kompis som jobbar i begravningsbranschen som övertalade mig att testa och kastade mig rakt in i det. Och jag har upptäckt att jag har stor användning av min journalistiska erfarenhet när det gäller att lyssna och skapa en berättelse i form av ett minnesord. 

Vill använda erfarenheten

Journalistiken är något Christina gärna vill fortsätta med. Men hon hoppas också kunna använda sin erfarenhet och kunskap som skribent och tidningsledare i olika nya sammanhang som frilans. 

Men trots nyfikenheten att testa nytt och behovet av utveckling har det alltså dröjt över 30 år innan hon tog steget bort.

– Det har nog varit lite feghet. Det är en svår bransch och nu är det lättare då jag inte har en familj att försörja, säger Christina med tre utflugna söner.

Och samtidigt som en del av henne längtat efter att pröva vingarna på annat håll, så har en annan del velat stanna.

– För jag tycker att jag har haft världens roligaste jobb.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher