• Foto: Daniel Elfvelin
    Oförskämt pigga. Bara ett par dagar efter löparäventyret till Skagen har varken Anna Hellentin (t v) eller Mikaela Häger (t h) några problem att snöra på sig löparskorna igen.
  • Istället för medalj. Längst ut på grenen i Skagen anordnade tjejerna sin egen prisutdelningsceremoni.

Mammorna sprang till Skagen

Lerum

Det är bara ett år sedan Mikaela Häger började springa och en sjukdom hindrar henne från att träna alls vissa perioder. Det avskräckte henne inte från att säga ja när kompisen Anna Hellentin frågade om hon ville följa med på en löptur, betydligt längre än vad någon av dem gett sig på innan. Under tre dagar bar det av, tur och retur till Skagen, en sträcka på drygt elva mil.

Med några kilometer kvar och insikten om att receptionen snart stänger skickar de ett mail från mobilen till pensionatet i Jerup. ”We`re coming soon, we are running”. När Mikaela och Anna efter en slutspurt kliver in genom dörren klockan 21.03, tre minuter efter stängning, är det förvånad personal som tar emot dem. De hade uppfattat meddelandet som att de två svenska gästerna snabbat sig för att hinna i tid, inte att de bokstavligt talat sprang till pensionatet.

Båten till Fredrikshamn

Beslutet att ta färjan till Fred-rikshamn och springa fram och tillbaka till Skagen tog de i juni och planerade in utmaningen mellan den 31 juli och 2 augusti. Den första helgen som de båda småbarnsmammorna kunde synkronisera sina vardagspussel.

– Det var en tokig idé jag hade ruvat på några år och som jag knäckte på en löprunda. Jag har inte lyckats få med mig någon tidigare, men Mikaela är äventyrlig så hon nappade direkt, säger Anna.

De två Lerumstjejerna träffades i en av Lerum Friidrotts löpargrupper där Anna är ledare. Mikaela gick med i gruppen efter att hon något slumpartat börjat löpträna.

– Jag har ridit mycket sen jag var sex år, men sen jag fått barn har jag inte riktigt haft tid med stallet. Jag började powerwalka och en dag i juli förra året fick jag för mig att springa hem, berättar Mikaela, som redan hunnit med att springa både Göteborgsvarvet och Womens health half marathon.

Lätt ryggsäck

Fredagen den 31 juli bar det alltså av. I sina ryggsäckar hade de packat ner varsin extra t-shirt, ett par extra shorts, ett ombyte med underkläder, och maskara.

– Vi ville ha så lätt packning som möjligt, men tänkte att maskara inte väger så mycket, säger Mikaela och skrattar.

Äventyret började dock lite snopet. Efter den första löpsträckan från Lerum till Danmarksterminalen möttes de av beskedet att färjan var försenad flera timmar. Vilket var en stor bidragande orsak till att de med nöd och näppe fick tak över huvudet under den första natten i Jerup. Efter att ha avverkat 29 kilometer första dagen väntade 38 kilometers löpning dag två, med prisutdelning i form av armband.

– Det var lyxdan när vi fick komma till Skagen med sin vackra omgivning. Och folk trodde nog att vi gifte oss när vi hade vår ceremoni längst ute på grenen, berättar Anna.

Sprang längre än någonsin

Armbanden gav dem en klapp på axeln inför fortsättningen. Redan i planeringsstadiet var de noga med att utmaningen skulle präglas av lust. Klockan på armen skulle hjälpa dem att inte dra iväg i ett för snabbt tempo och på vägen njöt de av både vin och tre pizzor. Men det var ändå två sammanbitna och fokuserade tjejer som lämnade Skagen den tredje och sista dagen, då de skulle springa längre än någon av dem gjort tidigare.

– Vi ville kunna titulera oss ultralöpare och då måste man springa längre än ett maraton. 45 kilometer skulle vi springa och inför den uppgiften var vi både ödmjuka och lite rädda, säger Anna.

– Jag var livrädd, förtydligar Mikaela.

Hennes ena knä hade börjat göra ont, men dessbättre släppte smärtan. Då började istället de yttre omständigheterna att spela dem ett spratt när utlovad sol byttes ut mot piskande regn. Men efter att ha kurat ihop sig under ett träd medan ovädret drog förbi fortsatte de att springa. Efter att ha peppat varandra ordentligt under de sista, två sugande milen firade de med varsin juice på en parkeringsplats i Fredrikshamn. Välförtjänt efter sammanlagt 11,2 mils löpning.

Ingenting är omöjligt

– Vi är båda småbarnsmammor som inte har hur mycket tid som helst att träna, men man ska inte vara rädd för att utmana sig själv. Ingenting är omöjligt om man fyller det med glädje, säger Anna.

Mikaela är väldigt glad för att kroppen höll. Ett par dagar efter hemkomsten känner hon sig ”oförskämt pigg” och är bara är lite öm i fötterna. Förutom att hon började springa för bara ett år sedan, och att träningen ska planeras in i ett familjeliv med två barn på två och tre år, lider hon även av sjukdomen ulecrös kolit.

– Det är en immunförsvarssjukdom som attackerar tarmen och som gör att jag måste äta mycket mediciner. Periodvis har jag det väldigt tufft och kan inte träna alls. Det gör mig ännu mer ödmjuk och tacksam att jag klarar en sån här utmaning och visar att kroppen också verkligen kan fungera.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher