• Foto: Hans Pihl
    LT:s reporter Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
    Mikael Nitell
  • Foto: Daniel Elfvelin
    Karin Lindgren

Idyllisk löpning över stock och sten i Lerum Vildmark

Löpning:

Har ni sett 90-talsrullen Den siste mohikanen? Filmen handlar om kärlek och blodig krigshistoria. Men det jag minns bäst är Daniel Day-Lewis som sveper fram på lätta fötter genom urskogen. Det finns något magnifikt över den typen av löpning, och det är scener jag alltid spelar upp i huvudet när jag springer i terräng. Så även under Lerum Vildmark.

Okej, jag vet, kopplingen är långsökt. Jag rusar inte fram på liv och död, jag joggar och trippar mellan rötter och stenar. Jag tar heller inga jättesprång ner för branta slänter, jag skuttar försiktigt över den smala stammen som korsar stigen. Och jag stannar verkligen inte upp och skjuter någon älg, eller var det hjort? Stort klövdjur hur som helst. I mitt blickfång har jag istället löpare i Härskogen, och jag tittar inte på dem genom ett kikarsikte utan genom en kameralins.

Likheterna är alltså i själva verket inte så stora, men det handlar om en känsla, en frihetskänsla. Stort, klyschigt ord, men så är det. Att fågelkvittret ackompanjeras av ett och annat pip från gps-klockor är ett litet pris att betala för att få njuta av löpning genom trolsk skog, högt gräs, blåbärsris och bredvid glittrande sjöar. Årets nyhet, en cirka en kilometer lång stig genom tät vegetation som slickar armar och ben, är precis som arrangörerna utlovat en sträcka med ordentlig terrängkänsla.

Under loppet, som startar vid Härskogens friluftsanläggning, går runt Stora Härsjöns sydliga spets, upp till Öxsjön och tillbaka igen, slår jag följe med flera trevliga löpare. Strax efter Härsjödamm pratar jag en stund med Kristofer Weidow, som fick nog av asfaltslopp när han sprang en halvmara i samband med att en ny motorväg i Götene skulle invigas.

– Man sprang rakt fram i en mil och sen tillbaka igen, det var det mest tragiska jag har gjort. Nu springer jag mycket i Skatås. Jag sprang ett lopp där förra veckan men det här är skönare, inte lika backigt, säger han.

Under en stor del av loppet gör jag sällskap med paret Karin Lindgren och Mikael Nitell, nyinflyttade göteborgare, som förvånas över naturen.

– När vi flyttade hit från Stockholm i påskas trodde jag att det bara fanns platt västkust. Sen hittade vi Änggårdsbergen, Skatås och nu det här, som ligger så lättillgängligt, säger Mikael.

Det var Karin som hittade Lerum Vildmark genom Finalloppets hemsida. Att vi springer fel på ett ställe där banmarkeringen är lite bristfällig, eller att hon får stanna till efter att ha fått en mygga i ögat och en fluga i munnen, påverkar inte omdömet.

– Jag tycker att det är superbra arrangerat för att vara ett så här litet lopp, en jättefin bana och trevliga funktionärer, säger hon.

– Och det är kul med alla glada stugägare som är ute och hejar, tillägger Mikael.

– Ja, plus i kanten för stugägarna, instämmer Karin.

I mål kan jag, som så många gånger förr, konstatera att jobbet som lokaltidningsreporter är omväxlande. Ofta sitter jag framför datorn och får stela axlar som alla andra kontorsråttor, men jag bjuds också på naturupplevelser där jag kan leka att jag är min namne Daniel Day-Lewis. Eller, ja, nästan då. I alla fall får jag springa 18,3 kilometers terränglopp.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher