Filmaktuell. På fredag är det premiär för Kristina Meitons film om Sjöviksbon Ulrika Nätterdal.
Foto: Ann-Charlotte Edgar
Filmaktuell. På fredag är det premiär för Kristina Meitons film om Sjöviksbon Ulrika Nätterdal. Foto: Ann-Charlotte Edgar

Dokumentärfilm speglar Ulrikas liv

sjövik

Ulrika Nätterdal läste teologi och ville bli präst, men fick nej av biskopen i Skara, som tyckte att hon var för tunnhudad och för känslig.
Ett svar som tog henne hårt, men som ledde till en stå-upp show samt att dokumentärfilmaren Kristina Meiton berättade hennes historia.

– Jag började läsa till präst eftersom jag tyckte mig få en kallelse från Gud till det yrket, men sedan gjorde kyrkan en bedömning efter en omfattande antagning. Det var biskop Åke Bonnier, som sa att jag inte hade den yttre kallelsen. Han trodde jag var tunnhudad och för känslig.
– Jag sörjde verkligen och det såg filmaren Kristina Meiton, som jag inte kände då, även om vi båda bor i Sjövik. Jag berättade också om mitt avslag på Facebook och snabbt hade jag fått 200 kommentarer av människor som var arga och ledsna.
Kristina Meiton tyckte Ulrika var en intressant person och frågade om hon fick göra filmen Vid sidan av vägen. Det fick hon.

Skämtar om kyrkan
Det ena ledde till det andra och Ulrika satte upp berättarföreställningen Stå upp i smyg, som handlar om en gudstjänst.
– Det är en både allvarlig och komisk föreställning om kyrkan. Jag skämtar om något jag själv är en del av, och som jag älskar.
– Jag tror på himlen och den kan vara närmare än vi tror. Jag tror inte det tar slut när vi dör utan någon står och väntar på oss och följer oss in i himlen.

Ulrika berättar att hon tidigt kände att hon var annorlunda och lite konstig.
– Jag har alltid varit avvikande från resten. Jag lever i ett ständigt kaos och det är som en cirkus i min hjärna. Först kommer det ut en häst och sedan är plötsligt alla ute och cirkusdirektören sköter inte sitt jobb.

Fick diagnosen
När Ulrika var 40 år fick hon diagnosen, som hon alltid misstänkt att hon hade. ADHD.
– Jag blev jätteglad och förstod äntligen varför alla mina kanaler är öppna, men min känslighet är min styrka. Det förklarade också varför jag har svårt att påbörja någonting men också svårt att avsluta. Det var också det här som gjorde att jag fick nej av biskopen i Skara.
I filmen om Ulrika Nätterdal träffar hon åter biskop Åke Bonnier och hon frågar honom om det var för att hon är annorlunda som hon fick nej. Om kyrkan kände det som att släppa in Pippi Långstrump.
– Vi behöver präster som fungerar i alla sammanhang, svarade han och fortsatte:
– Ett nej betyder att just det här inte är din kallelse.
Ulrika svarar:
– Jag ville vara en präst och visa att så här kan man också vara. Du vet ju att jag har ADHD, så för mig hade det varit bättre om du sagt att jag skulle få jättesvårt för att organisera, men istället motiverade du det med att hänvisa till min känslighet. Det gör mig arg, för jag är asstark.

Jobbar med äldre
Idag är hon timvikarie på Nya Lundbygården, men har även en kvartstjänst i Stora Lundby församling där hon också värnar de äldre. Hon är med och ordnar fikastunder för dem och någon gång i månaden får hon hålla en predikan
– Jag är van att folk säger att jag inte passar in här eller där, men vår kyrkoherde är inte sådan, utan ser mina möjligheter.

Redan som barn drömde Ulrika, som är uppvuxen i Hultsfred, om att bli sångerska och uppträdde gärna för farmor och farfar ute i skogen. Kotten var hennes mikrofon.
– Min mamma lämnade oss när jag var fyra år. Sedan dess har jag haft svårt för separationer.
– Jag fick en fostermamma i femårspresent.

Jobbigt att flytta
När Ulrika var en ung tonårstjej flyttade familjen till Värmland, vilket hon tyckte var fruktansvärt hemskt. Åter igen en separation. När det var dags för gymnasiet utbildade hon sig till vårdbiträde.
– Jag har jobbat mycket i äldrevården och jag gillar folk som är äldre. Jag känner mig bekväm med dem och känner att jag gör någonting som är viktigt
– Jag har väl alltid känt mig lite ålderdomlig.

Älskar att sjunga
Ulrika har också utbildat sig till fritidsledare på en folkhögskola. Hon ville egentligen gå musiklinjen, men trodde inte hon kunde sjunga.
– Jag började hänga med sångeleverna och när de hade en konsert fick jag vara med. När jag sjöng kändes det som jag fick kött och blod i kroppen och jag kände att det här var jag. För första gången i mitt liv kände jag att här har jag koll och jag kom till min rätt.

Överjordisk upplevelse
– Det var någonting i mig som lossnade och sedan dess tycker jag det är en överjordisk upplevelse att få stå på en scen och sjunga. Jag älskar det verkligen.
Sedan det första scenframträdandet har det blivit många fler, men också berättarföreställningar med mycket musik. Bland annat har hon gjort en om sig själv och sin ADHD. Den handlar om mannen med de långa armarna.
Fumlig och snubblig
– Han är lite annorlunda, passar inte riktigt in och känner att han inte kommer till sin rätt i samhället. Han är en påhittad person, men mycket av honom är jag själv. Jag har långa armar, är lite fumlig och snubblig och brukar välta saker.
Nu väntar en spännande kväll för Ulrika när det blir premiär för dokumentärfilmen Vid sidan av vägen, som handlar om henne själv.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher