Susanne Schemper
Foto: Ian Schemper
Susanne Schemper Foto: Ian Schemper

Surfa genom livet

KRÖNIKA

Livet är som ett hav. Ett ständigt föränderligt och ofta oberäkneligt hav. Ibland stormar det, höga vågor tar fart långt ute till havs, rullar bestämt mot land. Man surfar stolt och stark på högsta vågen, följer smidigt vattnets rörelser. Spänner musklerna, sträcker ut armarna och njuter av att vara på topp, att ha flyt och fokus. Man känner sig stark, som en del av havet. Man ler mot himmelen, mot solen, mot livet.

Eller så faller man. Hårt och handlöst störtar man från vågens topp, ner i virvlande, strömmande, skrämmande vatten. Trots att man faktiskt kämpat för att surfa snyggt på toppen, för att följa vågens väg, så dras man ner. Kastas handlöst runt i vattenmassorna, får kallsup efter kallsup, samtidigt som man funderar på vad man gjorde för fel. Man kanske till och med når botten. Skrapar huden, känner sanden riva och raspa. Man kanske funderar på att ge upp, att sluta surfa. Men på något sätt tar man sig upp igen. Suger i sig ett djupt syrerikt andetag, känner kraften återvända. Efter ett par starka simtag står man upp igen, rider man på vågen.
Kanske på darriga ben, med lite mindre självförtroende.
Kanske undviker man stora vågor ett tag.
Kanske har man lärt sig något av fallet.

Mellan varven ligger man lojt och plaskar i de små vågorna. Det är knappt vågor, mer mjuka dyningar. Det händer inte så mycket där, man vaggas, följer passivt havets rytm. Då och då drar det in någon större våg, men inte mer än att man kan hantera det. Dras man under är det värsta som händer att man tappar badkläderna eller känner sig lite desorienterad en stund. Det kan vara ganska skönt där, det är lätt att bli frestad att stanna, att inte surfa de stora vågorna längre, att inte ta risker.
Att i stället långsamt simma bröstsim utmed stranden.
Att guppa med strömmen.
Att trampa vatten.

Då och då är det kavlugnt. Havet är alldeles blankt, alldeles stilla. Det är då man ska passa på. Att flyta, att vila, att blunda. Att låta det salta klara havet bära. Det är då man ska passa på att njuta av stranden, att sträcka ut kroppen i den mjuka sanden och låta solen långsamt torka huden.
Tills man är redo att ta sig an den högsta vågen igen.

  • Susanne Schemper
Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher