aaae3ce64938ed28abc78b53652a4505-pv_web.jpg

Har fått mördare bakom lås och bom

Lerum

Christer Liljenberg har alltid gått sin egen väg. Och är väldigt nöjd med det.
Den egna viljan har bland annat lett till att han har arbetat på världshaven och som mordutredare.

Som 10-åring läste Christer Liljenberg en ungdomsbok om radiopolisen i Stockholm.

– Efter det visste jag att jag ville arbeta som polis, säger han och utvecklar:

– För mig var polisen navet i samhällshjulet, något som jag ville vara en del av.

I föräldrahemmet var Christer mest lik fadern, modern var mer vad han kallar en Pippi Långstrumpmamma.

– Hon var inte en slarva men heller inte så himla mycket ordning och reda. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete, säger han med ett skratt.

Föräldrarna skiljde sig när Christer var i 12-årsåldern:

– Det var obra, så kan man väl summera det.

Han och bröderna bodde hos deras mamma i Västra Frölunda. Det är tydligt att kärleken till henne är stor, men också att Christer fick dra ett tungt lass i hemmet.

– Mamma jobbade mycket så jag fick i rätt stor utsträckning ta hand om mina bröder. Det var till och med så att jag klippte dem när det behövdes, säger han.

Fadern skaffade en ny familj relativt snart efter skilsmässan och hans företag i kemikalie-
industrin blomstrade.

– Pappa förväntade sig att jag skulle bli kronprinsen i hans företag, men jag visste ju redan som liten att jag inte ville det. Det var nog en besvikelse för honom.

Den starka viljan att göra det han själv ville resulterade i att Christer tog ett sabbats-
år efter högstadiet.

– Jag gav mig ut på sjön ett år, vi var bland annat i Afrika och Asien. Det var väldigt kul och lärorikt.

Han kom hem och gick gymnasiet och åkte därefter till Schweiz, för att arbeta på en bank.

– Det var pappa som ordnade den platsen, han tänkte att det skulle vara bra för mig att dels prova på att arbeta inom bankvärlden och dels bättra på engelskan.

Det var ett kul år, men det fick inte Christer att ändra sig om en karriär i faderns företag.

När han kom hem gjorde han lumpen, kadettskola och reservofficersutbildning.

– Där var det ordning och reda, man visste alltid vad man skulle göra. Och det trivdes jag väldigt bra med.

Efteråt, som 22-åring, sökte han polisskolan, och kom in på första försöket.

– Jag kände snabbt att det var min grej. En väldigt rolig tid.

Våldsroteln

Efter utbildningen arbetade han som ordningspolis i Göteborg. Därefter sökte han sig till våldsroteln i Göteborg.

– Det var en väldigt bra enhet med jättebra utredare, juvelen av våldsrotlar i Sverige med mycket bra uppklaringsprocent.

De utredde grova brott som mord, våldtäkter och barnporr.

– Det var det bästa jag hade gjort dittills, jag kände att jag passade för jobbet. Det var väldigt intressant att vara med och lösa fall, och att ge anhöriga en viss förklaring till vad som skett och offret upprättelse, säger Christer och fortsätter:

– Jag trodde att jag hade varit med om det mesta efter tio år inom polisen men det visade sig att jag bara hade skrapat på ytan. Här kom man verkligen i kontakt med den svarta sidan av mänskligheten.

Den långa raden fall var vitt skilda. Christer var med om några riktigt stora utredningar, som polismordet i Högdalen 1992. Det enda polismordet i Sverige som hittills inte klarats upp.

– Vi var jättenära en lösning, det var oerhört intressant att arbeta med den utredningen.

Vad var det som gjorde att ni inte löste fallet?

– I den miljön var det mycket svårt att få personer att prata och berätta. Vi kom dessutom in när brottet var ett par år gammalt och i en grupp utredare som var splittrade i sin uppfattning om hur arbetet skulle bedrivas.

Ett annat uppmärksammat ärende som Christer har arbetat med är mordet på 16-åriga Malin på Östra kyrko-
gården i Göteborg 1994.

– Vi klarade inte upp mordet, en stor sorg för henne och hennes anhöriga.

– Som jag ser det var det en rad olyckliga orsaker som gjorde att vi inte fick fast gärningsmannen.

Ett av de svårutredda men uppklarade fallen gällde ett gäng Stockholmare som begick rån, bland annat på Mjörnbotorget i Gråbo och i Fjällbacka.

Christer var också med och löste ett antal mord.

– Ett som var mycket speciellt inträffade en sommar i mitten av 1990-talet. De inblandade var två kamrater varav den ene hade betydligt bättre studieresultat, ordning och boende.

Båda hade kommit till Sverige ett par år innan tragedin, som inleddes när den mer slarvige ville låna kamratens lägenhet. Han skulle säga att den var hans egen till sin far, som var på besök, i syftet var att visa att han hade lyckats i Sverige. Kompisen ville dock inte låna ut sin lägenhet.

Efter någon vecka anmäldes den ordningssamma kamraten försvunnen av sina vänner.

– Då hade den mindre ordentlige kamraten mer eller mindre flyttat in i lägenheten han egentligen inte fick låna.

Polisen beslöt att undersöka både personen som nu bodde i lägenheten och bostaden.

– Inne i klädkammaren fanns rester av mänskligt blod men ingen kropp.

Efter ytterligare två veckor ringde en person till polisen och påtalade att det luktade konstigt vid hans garage, cirka 500 meter från lägenheten. Där hittades kroppen, som var i ett bedrövligt skick.

– Vid det förhör jag senare höll med den misstänkte mannen, som varit häktad sedan vår undersökning i lägenheten, kunde jag visa ett smycke som den avlidna hade haft runt halsen. Mannen förstod att vi hade funnit kroppen och valde att berätta exakt hur allt hade gått till.

Berättelsen överensstämde med fynden på kroppen och mannen kunde dömas för mordet.

– Tragiskt så klart, säger Christer.

Vilket fall har lämnat starkast avtryck i dig?

– Det var en dövstum man med astma som en natt när han hade jobbigt med andningen gav sig ut för en promenad i Skatås. Efter ett tag behövde han gå på toaletten. Han försökte öppna dörren men det var låst så han vände om.

Inne på toaletten befann sig en man med en psykos. När han hörde att någon ryckte i handtaget rusade han ut. Han gav sig på den hörselskadade mannen och tryckte efter en brottningsmatch ut ögonen på honom.

– Han dog inte men var i oerhörd smärta. En fruktansvärd situation.

Offret hade varit en framgångsrik reklamtecknare och var oerhört beroende av sina ögon i yrket.

– Trots svårigheten med hörseln hade han lyckats väldigt bra i yrkeslivet. Det var grymt att han nu även blev av med synen.

– Han blev utestängd från livet.

– Jag grät när jag kom hem. Det var första gången jag tog med mig ett fall hem på det sättet.

Gärningsmannen hade varit på en långresa i Asien och trodde att den filippinska polisen jagade honom.

– Mamman hade ringt vården, som sa att hon skulle komma med honom, men hon klarade inte av att få med sig honom.

– Det var som det ofta är, att både offer och gärningsman är offer, konstaterar Christer.

Han trivdes med jobbet men efter 19 år som polis skedde en omorganisation, där våldsroteln inte längre fanns kvar. Då började Christer istället arbeta som utredare av försäkringsbedrägerier.

– Även om vi till 95 procent var poliser var det en helt annan värld.

Säkerhetsansvarig

Han har bytt befattning flera gånger sedan dess men stannat i försäkringsbranschen. Nu är han säkerhetsansvarig för sitt bolags personal i de nordiska och baltiska länderna.

Han har inte bara trivts i yrkeslivet utan är också oerhört nöjd med familje-
situationen. Han talar varmt om hustrun Angela, som är en driven och skicklig företagare, barn och barnbarn.

– Både Angela och jag har nog jobbat väldigt mycket under barnens uppväxt. När jag jobbade på våldsroteln köpte vi restaurang Rökeriet i saluhallen Briggen i Göteborg.

– Angela jobbade upp verksamheten enormt, vi gick från att ha 30-40 luncher om dagen till 120 luncher.

Efter några framgångsrika år sålde Angela verksamheten och driver nu Spinnaren värdshus och konferenscenter strax utanför Kinna.

Paret träffades för 35 år sedan, Christers bror var gift med Angelas bästa kompis Lotta.

– Vi blev kära och har tre barn och två barnbarn tillsammans. Det är oerhört roligt med barnbarn, fantastiskt charmerande. Båda är ett och ett halvt år nu, och jag tror att det kommer att bli ännu roligare när de blir äldre.

Något annat du vill säga?

– Att jag är stolt över mitt liv och över att jag alltid har gått min egen väg. Om vår herre hade kallat hem mig nu hade jag känt mig nöjd med det jag har åstadkommit. Men jag vill så klart fortsätta leva så länge som möjligt.

text och bild:

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher