Foto: Daniel Elfvelin
Taggad nesofil. I nio dagar ska Tove Berggren bosätta sig i Tove Janssons sommarstuga på ön Klovharun i Finska viken. En efterlängtad resa inte bara för att den finlandssvenska ikonen är hennes stora förebild, utan också för att hon beskriver sig som en tvättäkta nesofil (öälskare) som gärna ut i skärgården och skriver.
Foto: Daniel Elfvelin
Taggad nesofil. I nio dagar ska Tove Berggren bosätta sig i Tove Janssons sommarstuga på ön Klovharun i Finska viken. En efterlängtad resa inte bara för att den finlandssvenska ikonen är hennes stora förebild, utan också för att hon beskriver sig som en tvättäkta nesofil (öälskare) som gärna ut i skärgården och skriver.

Tove på besök i Toveland

Lerum

Hon älskar Vem ska trösta knyttet och hade föräldrarna gift sig hade hon hetat Tove Jansson. Nu får Tove Berggren chansen att bo i sin stora förebilds sommarstuga där hon ska fila på manuset till sin tredje barnbok, efter ett bakslag som fullständigt slog undan benen på henne.

Lerumsförfattaren är lyrisk när hon sitter och bläddrar i informationshäftet hon fått om Tove Janssons och hennes partner Tuulikki Pietiläs sommarstuga på Klovharun – en liten stenig ö i Finska viken, utan el och isolerad från verkligheten. Från fredag och nio dagar framåt har hon blivit beviljad boende i hemmet som fortfarande är originalutrustat med allt ifrån möbler till minsta lilla kopp.

En magisk känsla för en författare med den finlandssvenske ikonen som sin stora förebild. På alla sina författarföreläsningar brukar hon inleda med att hon hade hetat Tove Jansson och inte Tove Berggren om föräldrarna hade gift sig och hon istället fått pappas efternamn.

– Men det är faktiskt inte Mumintrollen jag tycker bäst om, favoriten är Vem ska trösta knyttet. Hon är väldigt bra på att se världen med barnets ögon, den lilla ensamma och utsatta, säger Tove, som besökt utställningen om den mångfacetterade författaren i Göteborg två gånger.

Skrivlusten är stor

Några dagar efter att vi träffas ska hon åka till kroatiska Split och skriva, och under sommarens resa till Klovharun räknar hon med att vara i slutfasen med boken om Maria White, den kenyanska tjejen som heter vit, men är svart. Skrivlusten är stor. Men det var inte så länge sedan som Tove, som hon själv uttrycker det, ramlade ner i ett svart hål då hon trodde att författardrömmarna slagits i spillror.

2012 debuterade hon med Lennart Lordis loggbok: utsikt från livets planet. Hon var kontrakterad av Bonnier och året efter kom hon ut med en uppföljare. En självsäkerhet smög sig in och därför blev fallet tungt när hennes tredje bok i serien blev refuserad av förlaget 2015.

– Jag tror att jag grät en hel vecka.

Reste sig

Sakta men säkert började Tove resa sig igen. Så småningom plockade hon åter fram refuseringsbrevet, som inte var så hemskt som hon först uppfattade det. Faktum var att det innehöll många positiva ord. Det fanns till och med ett konkret förslag, som hon från början slog ifrån sig i affekt, att lyfta ut karaktären Maria White och göra någonting nytt.

– Då kändes det jättesvårt att byta karaktär, röst och blick. Dessutom separerade jag under den perioden och kunde helt enkelt inte skriva.

Ett stöd som värmde kom från ett något oväntat håll. Under flera år har Tove parallellt med sitt eget skrivande även ägnat sig åt en annan stor passion – att undervisa i kreativt skrivande. Bland annat har hon besökt skolklasser i Ulricehamn, Borås och Alingsås, där eleverna visade orubblig lojalitet med sin gästlärare.

– Äh, skit i Bonnier, de vet ändå ingenting om böcker, peppade en kille.

En annan elev hade en praktisk lösning på problemet.

– Om pappa säger nej frågar jag mamma istället.

Och det är precis vad Tove ska göra. Inte vända ryggen mot Bonnier där hon haft ett fint samarbete med sin förläggare, men hon kommer att skicka manuset till fler förlag.

Vinden vände

I början på hösten 2016 vände vinden åter åt rätt håll när Tove fick tre stipendier som gav möjlighet till författarresor.

– Jag vill inte säga att det kändes som en revansch, men det gav styrka.

Under en hektisk månad åkte Tove till Nordiska författarhuset i Reykjavik, till Strömstad och till Pennsylvania, USA, där hon deltog på en workshop med poeten, författaren och skrivpedagogen Georgia Heard, en annan stor förebild bredvid Tove Jansson.

Ändå tacksam

Idag är Lerumsförfattaren till och med tacksam över motgången och när hon två år efter refuseringen läser det tre sidor långa brevet är det framför allt en mening som hon fastnar för, som helt gick henne förbi 2015. ”Alla manus blir inte böcker, men jag tror att du var tvungen att skriva det här”.

– Jag är glad över att jag fick ta ställning till om det är det här som jag verkligen vill göra, och då ingår refuseringar. Man får se det som en del i processen och det jag verkligen är intresserad av är själva skrivprocessen, faktiskt mer än själva resultatet. Jag tycker att det är häftigt att se vad den leder fram till.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher