• I minnet. Paret Hron har kvar många av Johns saker, bland annat märken från favoritbandet Iron Maiden, som skickade en signerad banderoll och ett följebrev till hans föräldrar.
  • Foto: Carina Svensson
    I verkstaden. Tony Hron har lärt sig smyckessmide, och har nu ett eget företag.

Det värsta som kan hända hände Tony

Gråbo

Tony Hron växte upp på barnhem, flydde från Tjeckien med en cirkus, träffade sin stora kärlek och fick barn. Livet dansade. Sedan var han med om något av det värsta som kan hända en människa – hans son blev brutalt mördad.

Det går inte annat än att ta avstamp i det fruktansvärda, för det är så stort att det inte går att komma runt. Familjen Hron, bestående av pappa Tony, mamma ­Marie-Louise och sonen John, 14 år, bodde i Kungälv när några personer med våld för alltid förändrade deras liv.

Den 16 augusti 1995 åkte John och hans kompis till Ingetorpssjön för att tälta. De hade gjort upp en eld och höll på att grilla när de blev avbrutna av ett gäng nazister.

En av de fyra extremisterna hade varit elak mot John i skolan sedan en tid tillbaka, och nu gav de sig oprovocerat på och misshandlade 14-åringen för att sedan kasta honom i sjön. John lyckades simma iväg en bit men återvände när han hörde att förövarna skulle mörda hans kompis om han inte kom tillbaka. Nazisterna lät kompisen gå, och två av angriparna lämnade också platsen.

När John tog sig upp ur vattnet vid tältplatsen misshandlade de två nazisterna som var kvar honom grovt. Sedan kastade de återigen honom i sjön. Den här gången hade dock våldet varit så grovt att det inte fanns något hopp.

– Det finns inte ord för den sorg jag känner. Fruktansvärt, konstaterar Tony uppgivet.

Det finns många om och men, som det gör när något av den här magnituden händer. Som vad som skulle ha hänt om skolan hade uppmärksammat att John var utsatt. Eller om någon hade kommit till tältplatsen.

– Jag var på jobbet den kvällen, och satt och pratade med arbetskompisarna om att jag ville åka och kolla hur John hade det. När jag slutade arbetet var jag på väg till sjön, och var nästan framme när jag åkte hem istället. Jag tänkte att jag måste lita på pojkarna, att han skulle tycka att det var pinsamt om hans pappa kom och tittade till dem…, säger Tony och släpper sedan ämnet och tittar ut i intet.

Det finns dock inga som helst tvivel om att det är de unga män som slog ihjäl John han klandrar mest.

– Jag kommer inte förlåta, den enda som kan förlåta är John och han är död, mördad.

– För mig finns de inte. Jag vill inte längre döda dem för jag vill inte likställa deras död med Johns, jag tänker att om jag hade dödat dem som de dödade min son hade det på något sätt blivit så.

Dömdes till fängelse

Två av gärningsmännen, en 18-åring och en 15-åring, dömdes till åtta respektive fem års fängelse för mord. De två andra, 17 och 18 år, som lämnade platsen innan mordet, dömdes för grov misshandel till tio månaders fängelse respektive fyra månaders fängelse för att inte ha slagit larm.

Efteråt utbröt kaos. Tony och Marie-Louise försökte bringa någon reda i tillvaron genom att göra något litet gott av det de varit med om. De åkte runt i landet och föreläste om ungdomsvåld, mobbing och utanförskap.

– Det var ett sätt för oss att klara av den tiden. Vi fick så mycket av ungdomarna.

Ni gav också mycket, hur orkade ni det?

– För att det också gav oss något. Det var ett ömsesidigt givande och tagande.

Föreläsandet pågick i sju år, tills Johns mormor blev sjuk. Då valde paret att sluta.

Tony och Marie-Louise var också med på olika uppträdanden och invigningar, till exempel invigningen av den första knutna pistolen i Stockholm. Och John tilldelades Stig Dagerman-priset postumt.

– Det är ett fint pris. De som gör utnämningen vet verkligen vad de gör, två av dem som har fått priset har sedan tilldelats Nobelpriset.

John var den som fick priset allra först, sedan har digniteter som Roy Andersson, Gitta Sereny, Elfriede Jelinek och Jean-Marie Gustave Le Clézio fått det.

John var en duktig kanotist och varje år arrangeras också ett kanotlopp till hans minne, Johns minnes­lopp, för flickor och pojkar 15 år.

Stor uppmärksamhet

Mordet fick stor uppmärksamhet i tidningar, tv och radio.

Hur uppfattade du media?

– Journalisterna har gjort så att vi inte har hatat, att vi inte har tagit livet av oss. När vi ville prata pratade de med oss och när vi ville gråta grät de med oss. Det var så många vänner och bekanta som lämnade oss när vi var i kris.

– Det var också ofta så att journalisterna tog reda på saker. Det var till exempel en journalist som talade om att John hade varit mobbad i skolan, när han först berättade det sa jag att det inte stämde. Men han hade rätt.

Tony konstaterar att många av de gamla vännerna fortfarande inte har kommit tillbaka, istället har nya tillkommit.

Mordet har inte fått honom att tystna. Han sa till exempel sin mening när nazisterna skulle demonstrera i Göteborg för ett par veckor sedan.

– Jag tycker att det ska vara fritt att uttrycka sin åsikt, men det ska inte vara fritt att utöva våld mot någon annan. Det är inte rätt att några ska bestämma vilka som ska få leva och vilka som inte ska få det, slår han fast.

Vad är det som gör att du vågar?

– John ställde upp med sitt liv, nu kan inte jag tiga när jag tycker att något är fel. Någon måste säga ifrån.

– Det är dessutom min rättighet att säga min mening. Vi bor i en demokrati.

Växte upp på barnhem

Tony växte upp på barnhem i Tjeckien. Han beskriver sin uppväxt som bra, bland annat beroende på personalen, som han tycker var helt underbar.

Han brukar besöka barnhemmet när han är i Tjeckien, och då har han med sig presenter.

Tony emigrerade på grund av politiska skäl:

– Jag var mot kommunismen. Vi fick inte säga vad vi ville, inte lyssna på den musik vi ville eller läsa de böcker vi ville. Jag är för frihet, men det fanns inte mycket frihet under den regimen, konstaterar han.

Flyktvägen blev tydlig när Cirkus Humberto letade arbetskraft. Tony sökte och fick jobbet. Och cirkusen drog snart iväg till Sverige, för uppträdanden runt hela riket. Tony var dock bara med till Jönköping. Där smet han och fick lift till Göteborg med en långtradarchaufför.

– Jag tänker på honom ibland, det vore roligt att få kontakt. Jag kunde ingen svenska men vi kommunicerade med händerna. Han bjöd på kaffe och mackor. Och så delade vi på en flaska med rom när vi kom till Göteborg.

– Det enda jag hade var en liten väska med två handdukar, en tandborste, flaskan med rom och ett hundratal fotografier som jag hade smugglat ut ur landet.

Efter flykten blev han efterlyst i Tjeckien.

– Mina kompisar brukade gå in på polisstationen i Prag och titta på en stor bild på mig som satt på väggen, under stod det att jag var efterlyst. Kanske lite väl mycket för att ha emigrerat, säger han med glimten i ögat och ett stort leende.

Tony träffade sin hustru Marie-Louise 1980.

– Jag var på krogen Nattmössan i Göteborg när hon kom in. Jag tänkte wow, hon är vacker som tusan, henne ska jag ha.

Fick du kämpa?

– Ja, det kan man säga, svarar han med ett skratt.

Sonen John föddes i januari året därpå.

Tony lärde inte John tjeckiska.

– Jag tänkte att vi inte skulle dit ändå, men när kommunismen kollapsade 1989 började jag ångra mig.

Efter kommunismens fall åkte han med John och Marie-Louise till Tjeckien många gånger. Och de skulle ha åkt på höstlovet året John dog. Efter mordet dröjde det dock lång tid innan Tony återvände till sitt hemland.

– Det tog åtta år innan Marie-Louise och jag åkte tillbaka till Tjeckien. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att vi skulle ha gjort det tillsammans. Men så blev det inte så.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher