• Arkivfoto: Lerums Tidning
  • Arkivfoto: Lerums Tidning
  • Arkivfoto: Lerums Tidning
  • Arkivfoto: Lerums Tidning

Olycksplatsen – ett brinnande inferno

Lerum

Det var en regnig och kylig höstdag när de två tågen kolliderade klockan 14.27. Olyckan skedde 200 meter från stationen och himlen över Lerum förmörkades snabbt av kolsvarta rökmoln.
När vittnen senare satte ord på sina intryck berättade de bland annat om ett brinnande inferno och känslan av att befinna sig i en krigszon.

Sammanlagt fanns cirka 250 personer ombord på de två tågen. Det var två persontåg, ett med lok och sju vagnar som kom från Stockholm och ett annat, med lok och tre vagnar, som hade lämnat Göteborgs central knappt en kvart tidigare. 

Tåget från Stockholm hamnade på fel spår och den allvarliga utgången var oundviklig då båda tågen höll en hastighet på cirka 100 kilometer i timmen när de frontalkrockade. Vittnen beskrev en kraftig tryckvåg som fick fönsterrutorna på husen runtomkring att skallra och snart utvecklades bränder och explosioner förekom.

200 räddningsarbetare

Bara 15 sekunder efter kollisionen kom det första samtalet till SOS. Lerum brandkår var den första räddningsenheten på plats och så småningom skulle minst 200 poliser, brandmän och sjukvårdspersonal delta i arbetet. Men först att ta sig in på spårområdet var en stor mängd frivilliga vittnen och den lokala polisen som började rädda människor ut från vagnarna. 

LT:s reporter Dan Jansson kom till platsen ungefär samtidigt som de första ambulanserna anlände. Tidningen kom ut två dagar senare och där rapporterade han om att en gråtande och blödande kvinna var hans första syn. Han såg hur det ena tågsetets vagnar låg på sidan och att hjulfästena släppt.

”Ena loket var ihopskrynklat till cirka en fjärdedel av sin normala längd. Vagnen efter var ett enda trassel av metall och såg ut som ett dragspel”, skrev han. Mitt i kaoset uppmärksammade han dock inte enbart elände. ”En äldre kvinna grät av glädje när hennes man kom stapplande över järnvägsspåret”.

Nio personer dog

Nio människor omkom, den sista personen som konstaterades död var en av lokförarna som hittades först två dagar efter olyckan.

De omkomna var sex passagerare, två lokförare och en tågmästare. De var mellan 30 och 59 år gamla och kom från Lidingö, Hallsberg, Linköping, Göteborg, Nässjö, Falköping, Flen och Farsta.

Frågan om hur två tåg kunde hamna på samma spår började omedelbart diskuteras. Enligt de säkerhetssystem som fanns skulle detta inte kunna ske.

Det dröjde inte lång tid innan en del frågor fick svar. En stund innan olyckan hade två signalreparatörer varit på plats för att åtgärda ett fel och därefter visade signalen rätt, trots att växeln låg fel. Det skedde också ett missförstånd i kommunikationsradion mellan signalreparatörerna och trafikledaren inne i Göteborg.

Debatt på SJ

En infekterad debatt startade internt på SJ och i slutet på november delgavs de båda signalreparatörerna och trafikledaren misstanke om vållande till annans död och vållande till kroppsskada. I september 1988 beslutade dock åklagare att ingen av dem skulle åtalas.

Katastrofkommissionen kopplades in dagen efter olyckan och dess utredning kom fram till att säkerhetsbristerna var stora inom SJ vid tidpunkten och att det var en av orsakerna. Kommissionen konstaterade även att det saknades en organiserad ledning i inledningsskedet av räddningsarbetet, men man ansåg ändå att arbetet fungerade då varje insatsgrupp koncentrerade sig på sin uppgift. God hållfasthet på vagnarna ansågs vara en orsak till att inte fler blev svårt skadade.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher