Foto: Privat
Med kärlek. Isabella och Marie vid middagsbordet.
Foto: Privat
Med kärlek. Isabella och Marie vid middagsbordet.

En svårare vardag

Lerum

Reglerna för assistansersättning har hårdnat.
En lagändring väntas men det hjälper inte familjen Söhrman just nu. För dem har vardagen blivit betydligt svårare sedan antalet beviljade assistanstimmar sjönk drastiskt.

Situationen för dem som inte kan klara sig utan assistans har hårdnat. Det är stora mängder människor som antingen helt eller delvis har blivit av med assistanstid.

En familj som har drabbats är Sjöviksfamiljen Söhrman. Marie och Richards dotter Isabella har autism, epilepsi, bristande språkförståelse och ett måttligt intellektuellt funktionshinder. Sammantaget innebär detta att föräldrarna inte kan lämna henne ensam, någon av dem behöver ständigt vara med henne all vaken tid när hon inte är i skolan.

Assistenter till dottern

Tidigare hade familjen 101 beviljade assistanstimmar i veckan, vilket är all vaken tid för Isabella. Då arbetade både Marie och Richard heltid som assistenter åt dottern, en heltidstjänst för en familjemedlem innebär en 48 timmars arbetsvecka.

– Vi känner henne bäst och vill helst ta hand om henne själva, säger Marie och fortsätter:

– Vi har försökt med utomstående assistenter men det fungerar inte så bra, hon vill bara gå till pappa. Vi har diskuterat korttidsboende men det är inte aktuellt nu, vi är inte redo. Tids nog kommer hon att bo på ett boende, men det blir när hon är vuxen. Nu vill vi att hon ska bo hemma så att vi kan vara en familj.

I somras omprövade myndigheterna antalet timmar de får med assistans, eftersom det hade gått två år sedan de senast fick antalet timmar prövade. Och då blev de hårdare reglerna tydliga.

– Det känns som att de inte förstår faran. Hon är som en treåring i utvecklingen men äldre och tyngre. Det går inte att lämna henne, hon kan få en kramp, kasta saker, dunka huvudet i golvet eller klättra upp på något, säger Marie med en suck.

Familjen kom inte upp i 20 timmars grundläggande behov vilket innebar att försäkringskassan drog in all assistans. De ansökte även om 96 timmar från kommunen, som godkände 60 timmar i veckan. Isabella har alltså gått från att ha 101 timmar godkänd assistans till 60 timmar.

Väldigt besviken

– Jag är besviken på försäkringskassan, besviken på kommunen och besviken på regeringen. Det är så många människor som drabbas och det är inte bra, summerar Marie.

Det är inte bara hon som reagerar, det har varit massiv nationell kritik mot nyordningen. Och regeringen meddelade nyligen att det till våren kommer att läggas fram en lagändring som innebär att assistans beviljas för väntetid, beredskap och tid mellan insatser. Det innebär ett återställande efter försäkringskassans tolkning av den senaste domen i högsta förvaltningsrätten. Regeringen vill även att tvåårsomprövningarna av assistansersättning fryses i väntan på LSS-utredningens förslag i oktober 2018.

Hjälper inte familjen

Detta hjälper dock inte familjen Söhrman just nu, eftersom deras nya prövning redan är gjord.

– Men vi har överklagat, både försäkringskassans och kommunens beslut, säger Marie.

Hon tycker att det verkar handla om att välja rätt ord.

– I läkarintyget för Isabella står det till exempel att hon behöver omfattande tillsyn, men det står inte att hon behöver tillsyn av övervakande karaktär. Det var tydligen en oerhört viktig skillnad. Vi överklagade, och läkaren skrev ett nytt intyg, säger hon och fortsätter:

– Jag är jättetacksam över att vi har ett assistansbolag som hjälper oss med det juridiska. Jag försöker hänga med så mycket som möjligt men det är väldigt komplicerat och mycket att sätta sig in i.

Minskningen i antalet beviljade assistanstimmar har inneburit att både Marie och Richard har sökt andra deltidsjobb.

– Men det är inte lätt att hitta något där man kan arbeta bara under tiden som Isabella är i skolan.

– Sedan är det också så att vi tidigare kunde ladda batteriet under tiden hon var i skolan. Nu kommer vi hela tiden antingen vara ute på jobb eller hemma och jobba, säger Marie och tar en lång paus innan hon fortsätter:

– Det blir som att vi jobbar dygnet runt.

Hur fungerar det för er nu när ni har fått så mycket färre assistanstimmar?

– Det är mer stress och oro.

– Med ett barn som har de här handikappen är det inte bara jobb dagtid, en av oss ligger alltid i hennes rum. Det händer ofta att jag vaknar på nätterna, antingen för att kolla till Isabella så att hon andas eller för att lugna henne. Och när jag väl har vaknat så ligger jag vaken länge med tankarna snurrande. Jag tänker på hur framtiden ser ut för henne, och hur den ser ut för oss.

– Det är en stor ovisshet, vi vet inte om vår överklagan går igenom.

Hur orkar du?

– För att jag måste, jag har inget val.

– Sedan stöttar Richard och jag varandra, det har hjälpt mycket att vi har varandra.

Är det något mer du vill säga?

– I grund och botten är det regeringen som måste göra något för att dessa människor ska kunna leva som alla andra. De ska kunna äta, dricka eller gå en promenad när de vill. De är beroende av att någon hjälper dem.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher