• Foto: Carina Svensson
    Förhoppningsfulla. Ida Rostrup och Parsa Ebrahimi har inte gett upp hoppet utan ser fortfarande möjligheterna.

Kan skickas ensam till främmande land

Floda

Parsa Ebrahimi har ett kärleksfullt hem, vänner, skolgång och erbjudande om jobb. Men nu riskerar han att skickas till otrygghet i ett land han inte känner någon i.

Ida Rostrup bor med sin hustru Lisa och deras dotter i ett hus i Floda. Familjen fick för snart två år sedan ett välkommet tillskott.

– Svenska staten vädjade om hjälp och vi anmälde oss som familjehem, säger Ida.

Med dagens vetskap får den vädjan en lite bitter eftersmak. Det finns dock ingen tvekan om att Parsa, som flyttade hem till dem, har fått en plats i hennes hjärta.

Redan från start stod det klart att det här inte var en resa utan kringelikrokar. Familjen utreddes som familjehem och parades ihop med Parsa, som enligt alla inblandade var 16 år.

– Men så skrevs han upp två år i ålder och fick avslag på sin asylansökan.

Enligt myndigheterna hade han uppgivit två olika födelsedatum. Det visade sig att när Parsa först kom till Malmö hade tolken som tog emot hans uppgifter sagt att han var född 1999-04-11.

– Men det är fel, jag är född 1999-05-11, säger Parsa.

I handlingarna stod det även fel namn, Pursa istället för Parsa, och fel telefonnummer till hans mamma. När han vid ett senare tillfälle påtalade felaktigheterna ändrades de två sista uppgifterna, den felaktiga födelsemånaden stod kvar.

– När jag först kom till Sverige kunde jag ingen svenska, jag visste inte att det stod fel, säger Parsa.

Tvekade inte

Uppskrivningen i ålder, födelsedatum blev 1997-04-11, innebär att familjen inte får någon ersättning.

– Men man säger inte nej till någon man har sagt ja till. Det var inget att tveka på. Om han skulle flytta till ett vuxenboende skulle han troligen inte ha fått gå kvar i skolan, för det är inte säkert att han skulle ha hamnat här. Nej, det var klart att pojken skulle få bo här, säger Ida med ett leende mot Parsa och han ler tillbaka.

Hon fortsätter:

– Och vi är glada över att vi tog det beslutet. Det är fantastiskt att ha honom här. Nu kan vi inte ens tänka oss att Parsa inte skulle bo här.

Gjorde fel

Ida berättar att Parsas ombud skulle ha läst igenom handlingarna tillsammans med honom efter anländandet till Sverige. Men det skedde aldrig. Fler missar har begåtts. Till exempel hade föreståndaren på det boende Parsa först bodde på skrivit ett intyg som sa att allt tydde på att han var den ålder han uppgav.

– Men den gode mannen glömde skicka in intyget till migrationsverket. När han fick sitt avslag fanns inte den handlingen med, säger Ida och fortsätter:

– Jag är chockad över allt som har hänt. Man har en tro på rättssamhället, att alla får en rättvis prövning, men det här har varit i det närmaste en Kafkaupplevelse. Vi är förfasade och chockerade över hur rättsosäkert dessa killar blir behandlade av rättsstaten Sverige.

Orsaken till att Parsa flydde till Sverige var att han ville skapa en framtid för sig och sin familj. Han tillhör det förföljda folkslaget Hazarer, och när han var nio år flydde familjen från Afghanistan till Iran.

Var svårt

Deras tillvaro som papperslösa i Iran var inte lätt. Parsas pappa dog för några år sedan, och som äldsta son arbetade Parsa för att hjälpa till med att försörja sin familj. Men möjligheten att få en god framtid var liten och risken att gripas och skickas tillbaka till Afghanistan stor. Parsa läste på om olika länder och frågade sin mamma om han fick försöka ta sig till Sverige.

– Hon sa nej först, men sedan sa hon att jag fick åka. Jag ville komma till ett land där jag hade möjlighet att hjälpa min familj, förklarar han.

Parsa kom hit sommaren 2015. Han har regelbunden kontakt med sin mamma och fyra syskon i Iran, och skickar pengar när han kan. Förhoppningen är att han ska kunna arbeta, och han har fått ett jobberbjudande. Men han har inget arbetstillstånd, vilket innebär att han inte kan ta jobbet.

– Jag vill klara mig själv och arbeta för att hjälpa min familj.

Enda sättet för honom att söka arbetstillstånd är att åka till Indien.

Hur är det att bo i Sverige?

– Det är bra, man har möjlighet att växa upp. Men nu stänger Sverige alla dörrar. Vi fick komma hit, fick lära oss språket och gå i skolan men nu ska vi skickas iväg.

Ångrar du att du flydde hit?

– Nej. Jag ska inte ge upp. Jag ska göra mitt bästa för att göra något för min familj.

Om han avvisas blir det till Afghanistan.

– Där känner jag ingen. Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Det är inte bra att ha tatueringar i Afghanistan, jag tror att de kommer att skjuta mig, säger Parsa.

– Det är inte tryggt i Afghanistan. Inte ens Röda Korset, som finns så gott som överallt, är kvar i Afghanistan på grund av läget där. Killarna har ingen framtid, tillägger Ida.

Nu hoppas familjen få till en ny prövning, de kommer att överklaga avvisningsbeslutet. Grunden för identitet i Afghanistan är födelsebeviset och Parsa har lyckats få ett sådant. Det hade han inte tidigare.

veckansluncher