Tankar av en gammal man vid nyår

Debatt

2017 är snart förbi. Om det varit ett bra eller dåligt år får var och en avgöra. Åren kommer och går och man blir äldre och äldre. Man funderar på ”Får jag vara med hela år 2018 också”? Det kan man inte säga när man är 86 år utan det är bara att avvakta och se om Herren kallar oss till ett annorlunda leverne under det kommande året. För visst, livet är inte slut när man dör. Det är då det börjar.

Jag är snart 86 år gammal och lever på övertid. Jag får ofta den kommentaren. Det stämmer. 86 år ligger över medellivslängden för svenska män. Varje dag läser jag dödsannonserna och det blir allt färre som når upp i den aktningsvärda åldern över 86 år.

När den gamle svenske kungen Gustaf VI Adolf fyllde 90 år 1972 sade han att: ”Nu dalar solen för mig”. Men dalar solen för någon så går den upp för någon annan. Visst hade den gamle kungen rätt när han säger att solen dalar för de äldre men då går den upp för de unga och verksamma.

Men tro inte på att vi äldre sitter i skymningsdags och väntar på döden. Men den kommer ändå som ett brev på posten. Numera är ju alltid posten försenad så man får hoppas att det dröjer länge innan den dagen kommer när vi får komma hem till vår Herre och skapare i himmelen.

Inte tar livet slut vid 86 års ålder. Men det blir skymningsdags för de flesta av oss om vi når den åldern. Att bli gammal är kanske inte något eftersträvansvärt i vårt samhälle, men visst vill man vara med så som länge vår Herre tillåter. Jag brukar ibland raljera med att så länge jag inte står med i morgontidningens dödsannonser och blir kvar i sängen.

Plötsligt förändras livet när man blir mellan 80 och 90 år. Det är så mycket man vill göra, men man har inte ork längre. Göra sådana saker som förr var naturliga. Som man måste göra. Plötsligt måste man ha hjälp med att ta på strumporna, man måste ha hjälp med att knäppa alla knappar i såväl byxor som kavaj.
När man har passerat de 86 åren förändras livet radikalt på många sätt. Vid denna ålder går man ofta på begravningar för att hedra anhöriga och vänner som har avlidit. Till sist är man bara kvar själv.

Någon har skrivit, jag tror att det är Carin Mannheimer, som raljerar lite att det enda nöjet vi pensionärer har, det är att gå på begravningar. Äta smörgåstårta och gräddtårta och träffa gamla vänner. Berätta minnen. På något sätt har hon alldeles rätt.

Döden drabbar oss alla och någon gång är det vår tur att föras till sista vilan. Tyvärr får man inte själv närvara vid egen begravning, för det skulle vara roligt att se vilka som kom på min begravning. Det skulle också vara roligt att vara med på kaffet och smörgåstårtan efter begravningen. Och lyssna till alla tal om hur förträffligt duktig man har varit. Betalat TV licensen och alltid betalat alla parkeringsböter. Varit en trogen äkta man. Inte ha tagit med några blyertspennor hem från jobbet. För inte kan man väl berätta hela sanningen. Det skulle bli alltför tråkigt. I alla fall på en begravning.

Att få upplevt femtio, sextio och sjuttiotalet, har bara det varit en stor gåva. Att se sitt Sverige gå från framgång till framgång. Någon gång tar allt slut och man får leva på minnen. För vi som är födda på trettiotalet har det varit lie av att åka på räkmacka genom livet. Kommande generationer kommer säkerligen inte att få uppleva den glädjen och framtidstro som vi trettitalister fått uppleva.

Men vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Kanske växer ett nytt Sverige fram i samklang med alla invandrare oavsett religion eller hudfärg. En ny guldålder.

Bertil Lindström

2 kommentarer
Dela innehållet

Skriv en kommentar

  1. Hej Bertil!
    Jag är en pöjkvasker på 74:-)
    Det där med hur många år man råkar leva är som bekant olika från person till person.
    När jag läser din text tänker jag: Om inte Bertil drabbas av illvillig sjukdom så kan han nog uppleva sin 100-årsdag.
    Min morbror som var klensmed i Anderslöv i Skåne hade en tankevärld som liknar din. Han blandade humor med realism och eftertanke. När han fyllde pension sade han: Jau duu Göran…nu e man påu döösidan. Så blev det inte. Han gjorde sin 4:e höftoperation vid respektfulla 96. Han överlevde en hjärtinfarkt vid 98 (råkade befinna sig utanför lasarettet i Trelleborg i annat ärende). Han bestämde sig tidigt för att 100 är ett bra och vackert tal. Dit ville han. På hundraårsdagen åt han sin favorittårta Schwartswald och läste nöjd (omgiven alla sina släktingar och vänner) det efterlängtade telegrammet som kom från H M Konungen. Två månader senare somnade han lugn och nöjd in i lunginflammation.
    Han var min favoritsläkting och lever fortfarande bland oss. Jag skriver ju om honom här.

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det

veckansluncher