• Finalist. Ida Lindgren är glad över att vara en av de tre bästa i tävlingen Arla Guldko. Foto: Carina Svensson
  • I tidningen. En rätt som Ida lagade hemma med sina egna barn. Foto: Ida Lindgren

Glada kocken Ida är i final

Gråbo

Med sprudlande glädje och smittande entusiasm berättar Ida Lindgren om sitt jobb som kock på en förskola i Gråbo.
Engagemanget har burit frukt. Nu är hon en av finalisterna i Arla Guldko.

Förskolebarnen på Rösekullen får mat som inte bara är näringsriktig, god och väldoftande, den är även fin. Ida lockar barnen att äta grönsaker genom att göra rotfrukter till flygplan, keso och grönsaker till pokemonbollar och äggen till möss. Till exempel. Det är bara fantasin som sätter gränser, och den har hon gott om. Det som blir över när figurerna stansas ut ur grönsakerna används i soppor och grytor, det är inte något ätbart som slängs.

Ida tar också fotografier på sina kreationer och lägger ut dem på sitt instagramkonto Glada kocken. Det är många runt om i landet som vill se och inspireras av hennes bakning och matlagning. Idag är antalet följare nära 15 000.

En av de bästa

Hon röner framgång även på andra håll. I höstas blev hon nominerad till framtidsverkets framtidsgala där hon blev en av de fem bästa i sin kategori. Nu är hon och Rösekullens förskola dessutom en av tre finalister i kategorin bästa matglädejeförskola i Arlas Guldko 2018.

– Fantastiskt roligt och ärofullt, säger hon och fortsätter:

– Jag fick veta att vi hade blivit finalister genom ett telefonsamtal förrförra veckan – topp tre i Sverige. Helt otroligt. Jag blev så otroligt glad, stolt och överväldigad.

Intresset för mat har alltid funnits med henne. Det är ett arv från mamma. Hon har också blivit inspirerad av sin storasyster, som också alltid älskat bakning och matlagning.

När Ida var liten bodde familjen i Göteborg. Där bodde de kvar tills mamman dog, när hon var tolv år. Då flyttade familjen till Lerum.

Det var en tung och jobbig period.

– Men den var också lärorik om vad som är viktigt i livet. Man vet inte vad man har innan man mister det är något jag alltid har i bakhuvudet, säger hon och fortsätter:

– Jag och min syster var unga och mamma dog dessutom väldigt hastigt i en hjärtinfarkt. Hon sa hej då på kvällen när hon gick iväg för att arbeta natt och kom aldrig tillbaka.

– På ett sätt var det väl bra för hennes skull att det gick smärtfritt och snabbt, men det smärtade oss att vi inte fick ta farväl.

Hon beskriver sin mamma som en fantastisk förebild och världens underbaraste. Maten och matlagningen var också några av många ljusa minnen av henne. Ida berättar att det alltid var mycket glädje kring maten i hemmet, och att allt också var lagat från grunden. Hon hade dessutom en bra kock i förskolan.

Nyligen hittade Ida en teckning som hon gjorde när hon gick i förskolan. På den hade hon målat sig själv som kock, och det står att drömyrket är att bli kock.

Hon höll fast vid sin dröm. För att nå målet gick hon kockutbildning på Burgårdens gymnasium.

Efter studenten startade hon ett café tillsammans med sin syster, som också har gått restaurangutbildning.

Hur vågade ni?

– Vi är nog sådana, vi gillar utmaningar, svarar Ida med ett skratt.

Håller liv i kärleken

Caféet låg centralt i Göteborg, på Wadmansgatan vid Scandinavium. Verksamheten gick ihop ekonomiskt, men de hade inte råd att anställa någon annat än som inhoppare. Det innebar att systrarna jobbade oerhört mycket, de började vid sextiden på morgonen och slutade inte förrän åttatiden på kvällen.

Efter tre år bestämde de sig för att sälja verksamheten eftersom de hade svårt att utöka kundunderlaget, som mest bestod av långsittande studenter. Dessutom kände de att de ville ägna mer tid åt sina familjer.

Ida träffade sin nuvarande man Mikael när hon var 16 år. Deras första möte var på en festival med gemensamma bekanta. Sedan ringde han och frågade om de inte kunde träffas igen.

– Och det ville jag så klart.

Varför?

– För att han är fantastiskt snäll, rolig och jättesnygg, svarar hon med ett skratt.

Kärleken har bestått.

– Han är min bästa vän, omtänksam och romantisk. Och så orkar han med alla mina halvtokiga projekt och roliga idéer.

Hur har ni behållit glöden i förhållandet?

– Det är som man säger, kärleken är som en blomma som man måste vattna och ta hand om. Vi tar hand om och vårdar varandra.

Paret flyttade ihop i en lägenhet i Stenkullen tre månader efter att de hade träffats. De bodde kvar i lägenheten många år innan de bestämde sig för att köpa hus, också i Stenkullen.

– Vi trivs här. Det är på landet men ändå nära till både Göteborg och Alingsås, konstaterar hon.

De fick sitt första barn, Ella, 2010 och nästa barn, Elias, 2013.

– Att få barn var det bästa och största som har hänt mig. Familjen är allt.

Gillar utmaningar

Efter det egna caféet jobbade hon först på Aludden providore, när restaurangen var nystartad. Sedan var hon kock på äldreboendena Tuvängen och Sävegården. Därefter började hon på Rösekullens förskola, eftersom det lät spännande och roligt att få arbeta med barn. Hennes ambition var att utveckla förskolemåltiderna och att barnen skulle hitta en nyfikenhet och glädje i att prova nya råvaror. Målet var att få barnen att äta hälsosammare med färg och form.

Inledningsvis bakade hon mycket men senare kom det att bli mer och kreativitet när det gäller grönsakerna.

Ida trivs med sitt arbete.

– Det är superroligt, det bästa man kan syssla med. Tänk att få möta glada barn varje gång man går till jobbet. Vilket annat jobb startar man dagen med kramar? undrar hon retoriskt.

Något av det roligaste är när barnen är med henne i köket. De hjälper bland annat till med brödbak och att göra i ordning grönsakerna till lunchen.

Nu har dock måltidsservice ordnat så att hon får vidareutbilda sig, till köksmästare. Det innebär att hon studerar en dag i veckan. När hon är klar kommer hon att ha ett mer övergripande ansvar för en enhet. Målet som köksmästare kommer, liksom målet som förskolekock, att vara att laga bra, vacker, god och näringsriktig mat till barnen.

Hur blir det att sluta på Rösekullen?

– Jättejobbigt, jag trivs så oerhört bra med pedagoger, barn och föräldrar. Men samtidigt brinner jag för nya utmaningar och känner att det här är en chans jag inte vill missa.

veckansluncher