• Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin

Anita håller känslorna i styr inför OS

Konståkning

Det var en bussresa Anita Östlund sent ska glömma när hon fick beskedet om sin OS-plats. Men hon lät sig inte svepas med av glädjeyra, utan började omedelbart fokusera på uppgiften. Visst ska den 17-åriga debutanten se och lära, men hon åker till Pyeongchang för att prestera.

En grupp svartklädda konståkare i tioårsåldern övar piruetter på isen. Mitt ibland dem cirkulerar en äldre, blond tjej som värmer upp inför sitt träningspass. Det är en klubbkompis som de ser ofta, men Anita Östlund drar ändå på sig en och annan respektfull blick. Och det är klart, att träna sida vid sida med en OS-deltagare är få förunnat.

Uttagningen satt dock långt inne. Hon var en av de sista idrottarna som fick plats i Sveriges trupp. Svenska Olympiska Kommitténs (SOK) val låg mellan Anita Östlund och landslagskompisen Matilda Algotsson, alternativt att inte skicka någon alls. Det var Matilda som fixade en svensk OS-plats i höstas, men därefter har Anita varit den starkare åkaren både i SM i december och EM i januari. Efter en imponerande sjätteplats i det korta programmet i EM hade Gråboåkaren OS-biljetten som i en liten ask, men efter ett mindre lyckat långprogram var SOK:s beslut mer ovisst.

Ett par dagar senare kom dock samtalet som Anita väntat på. Hon satt på bussen när tränaren Andrea Dohány ringde och meddelade nyheten.

– Jag blev självklart jätteglad, det är något jag har drömt om sen jag var jätteliten. Men samtidigt ville jag inte bli för exalterad, att bara få åka till OS är jättestort, men samtidigt måste jag prestera när jag är där, resonerar Anita.

Hon klargör tydligt att hon inte åker till Pyeongchang som turist och Andrea Dohány intygar att Anita aldrig gör något halvdant.

– Hon vill så fruktansvärt mycket och ibland när det inte går som hon vill blir hon förtvivlad, som vid långprogrammet i
EM. Men annars är hon jättebra att träna, hon är villig att träna hårt och jobba, jobba, jobba.

Anita visade sig tidigt vara en stor talang och hon har satsat målmedvetet på konståkningen sedan tioårsåldern. Redan då tog familjen beslutet att flytta från Lund till Göteborg där de bästa träningsmöjligheterna fanns. Ett år senare följde en kortare flytt till Gråbo och därifrån pendlar hon nu till Kitas gymnasium i Göteborg och träningarna i Landvetter ishall, där vi nu träffas.

– Vi flyttade för att jag skulle kunna utvecklas. Då var OS en dröm, sen har det mer och mer blivit ett riktigt mål som jag siktat mot.

Näst efter den ett år yngre freeskiingåkaren Jennie Lee Burmansson är Anita yngst i den svenska truppen, men åldern är ingenting som den nyblivna 17-åringen reflekterar över.

– Jag har alltid satsat mot det här OS:et, så jag är beredd.

Därmed tycker hon inte heller att tiden till att förbereda sig är knapp, även om SOK:s besked kom först en månad innan hennes start i mästerskapet.

– Den här säsongen har jag lagt upp hela planeringen efter OS.

I början på hösten gjorde hon vissa justeringar i sina program, ändrade lite på ordningen i hoppen och flyttade om elementen. Förändringarna har burit frukt, även om långprogrammen inte fungerat som de ska i de sista två tävlingarna. Efter intervjun i Landvetter generalrepeterade Anita i Nordiska mästerskapet i finska Rovaniemi i helgen. Liksom i EM började hon starkt och slog personligt rekord i det korta programmet, men följde upp med ett sämre långprogram. Återigen kom missar i hoppmomenten, som normalt sätt är hennes styrka. Nu vill hon bara skaka av plumparna i protokollet.

– Jag försöker bara att fokusera på vad jag ska göra, ta en sak i taget och en dag i taget, säger hon.

Och trots allt tror Anita att hon kommer att ha nytta av att ha skaffat sig lite mästerskapsrutin från EM, även om en olympiad inte går att jämföra med något annat mästerskap. Här har hon dock ett bra stöd i Andrea Dohány, som coachade Kristoffer Berntsson i OS i Turin 2006.

– Det är så många män-niskor. Det finns precis allt och det finns mycket som kan dra bort uppmärksamheten. Det är lätt att drunkna i allting om man inte är förberedd, säger tränaren.

Duon har dock strategin klar. Den 13 februari reser de till Pyeongchang. Därefter väntar några inledande dagar där Anita tillåter sig att insupa atmosfären innan hon mer och mer riktar fokus mot det hon ska göra på isen den 21 februari, då det korta programmet avgörs. När tävlingsdagen väl kommer sker allt enligt väl inövad rutin – då går hon in i sin egen bubbla, slappnar av med pop och hip hop i hörlurarna, snörar den vänstra skridskon före den högra. Och så vidare.

– Jag känner mig ganska förberedd på den praktiska biten och ska försöka göra allt som vanligt, säger Anita.

Vad ser du mest fram emot?
– Att se hur allt är och att få träffa en massa nya människor. Detta är en upplevelse jag kommer att ha med mig hela livet och sen hoppas jag att jag kan prestera på topp.

Vad en maximal prestation räcker till i förhållande till motståndarna spekulerar hon inte om.

– Jag vill åka så bra som möjligt utifrån den potential jag har. Med tanke på att jag inte varit på något VM eller OS så vet jag inte hur jag ligger till placeringsmässigt, men det märker jag väl.

Tränaren påpekar att Anita är uttagen enligt SOK:s framtidskriterium, vilket betyder att hon nu ska få känna på hetluften inför Peking 2022.

– Det här är jättekul. Framför allt tror jag att det kan hjälpa henne inför framtiden, så att hon verkligen ska kunna prestera i nästa OS. Det är viktigt att så tidigt som möjligt att få erfarenheten även om hon inte utvecklats klart som konståkare, säger Andrea Dohány.

veckansluncher