| 
Rasterna kan bli en pina för den som inte får vara med.
Under ytan
2009-12-16:
Extraresurser sätts in på skolorna. Ämnet får allt mer tid och diskuteras med största seriositet. Det förebyggande arbetet prioriteras mer än någonsin. Nu väntar alla på resultat. Men går det verkligen att få slut på mobbning i skolan?
Marie Larsson, specialpedagog på Lerums Gymnasium, brinner för att eleverna ska känna sig trygga.
Solen sveper ett gyllene sken över den tomma skolgården på Lerums Gymnasium. Strålarna reflekteras i smältvattnet som dryper från bladen på rhododendronbuskarna intill gångvägen. Den är placerad som ett stort rutnät över skolgården, som leder elever och besökande mellan de olika byggnaderna. Luften är kall och förutom några skratt som ekar oskyldigt i morgonluften är det tyst. Skolgården inger en trygg känsla. Solen som värmer upp marken, den klara himlen som skymtar fram mellan molnen får tegelväggarna att glöda. Ingenting tyder på oro. Men, skenet kan bedra.
Mobbning är ett faktum som ingen kan förneka. Däremot är det en komplicerad väg att gå, när man ska lösa det. Oftast är mobbning osynligt för betraktaren, gränslinjerna för vad som är lek och allvar är aningen diffusa.
− Men så fort en person känner sig orättvist behandlad har det gått för långt, utbrister Emilia Johansson (namnet är fingerat), när vi huttrandes kliver in genom entrédörrarna. Vi har småpratat på väg till skolan. Emilia har lätt för att prata, hennes passion för ämnet mobbning är omöjlig att undgå. En passion och en glöd i ögonen som engagerar och trollbinder, när hon allvarligt berättar sin historia om mobbning på den ensliga skolgården i Gråbo, för snart tio år sedan.
Emilia var själv utsatt. Det började helt oförutsägbart en dag sent i augusti när hon började i första klass och växte till ett ständigt utanförskap som följde henne ändå upp till årskurs sex. Emilias historia är gripande. Barnen i skolan låtsades inte om henne under lektioner och raster, men på fritiden, då fick hon vara med och leka. Känslan av att hon inte dög färgade henne. Lärare och föräldrar försökte lösa den oacceptabla situation som uppstått, men inget hjälpte.
Emilia berättar att lärarna stundtals engagerade sig i problemet och försökte nå fram till barnen genom olika samtal. Det förvärrade bara Emilias situation ytterligare.
− Jag fick sitta med när lärarna skulle ha ett kamratsamtal med tjejerna i klassen. Jag satt ensam och alla andra tycktes trycka ihop sig i hörnet längre bort i soffan. Gapen mellan mig och dem gick inte att missa. De ville inte ha med mig att göra. Deras förnekanden och bortförklaringar bara ekade i mitt huvud. Det var ingen som ville ta på sig ansvaret.
Lärarnas ständiga sökande efter kamratskap mellan barnen tjänade ingenting till. Emilia ville inte att barnen skulle vara med henne för att de blev tvingade, utan för att de ville av egen vilja. Problemet löstes inte av deras satsningar.
Emilia idag är en stark och säker tjej. Men hon berättar att menen hon har efter denna episod i sitt liv ständigt påverkar hennes vardag. Rädslan för att hamna utanför är som en skugga som ständigt förföljer henne. Hon har som många andra utsatta, en väldig insikt och kunskap i hur mobbning känns och syns. Hennes åsikter är knivskarpa.
En sak Emilia aldrig har haft någon acceptans för är de bortförklaringar många elever, oavsett ålder, har när det kommer till ansvarstagande i mobbning. Förnekandet av deras egen inblandning. Att de kan ha bra samvete när en elev mår dåligt ”eftersom att de har frågat och försökt, men denne inte vill vara med”.
Emilia vet hur det känns att bli frågad. Hon vet hur det känns att svara nej när man egentligen vill svara ja, men inte vågar.
− Bara för att de frågat så betyder det inte att de är oskyldiga. Alla tror så gott om de där barnen som alltid vill att alla ska vara med. De är inga änglar alls. Som mobbad känner man sig inte välkommen för att någon frågar en. Sympatiinbjudningar är sorgligt lätta att genomskåda.
Emilias utsatta situation fick omsider ett slut. Men att behöva känna sig utanför och ovälkommen i fem år dessförinnan är helt oacceptabelt. Hon tror att det finns många anledningar till att problemet inte löstes. Emilia anser inte att någon engagerade sig tillräckligt, insatserna var endast ett fåtal och någon uppföljning existerade inte.
Emilias historia utspelar sig på lågstadiet och mellanstadiet. Överlag är mobbning där mer lättupptäcklig än den som sker på gymnasiet. Men mobbning på gymnasiet existerar. På Lerums Gymnasium har man under hösten startat en antimobbningsgrupp för att lösa de problem som finns inom skolan och för att jobba förebyggande.
Marie Larsson, specialpedagog och engagerad i antimobbningsgruppen på Lerums Gymnasium, berättar att fall upptäcks på gymnasial nivå också. Men på gymnasiet är utsatta inte lika öppna med att berätta. Utanförskap är ofta något man bär för sig själv. Marie Larsson har stor erfarenhet av arbete mot mobbning och vet att det är ett komplicerat problem att lösa, men att det går.
Marie visar på olika planer för hur mobbning ska förebyggas på skolan. Antimobbningsgruppen är nystartad. Det är ett projekt man på skolan har valt att satsa på. Lerums Gymnasiums slagord är: närvaro, trygghet och utmaning, och det där med trygghet, det är något Marie brinner lite extra för.
Hon tycker att det är bra att gruppen uppmärksammas, så att elever blir medvetna om den. Gruppen är till för att hjälpa eleverna. De vill bli kvitt mobbning på skolan, men vet att det är ett svåruppnåeligt mål. Gruppens uppgift är att jobba i team. Den nya idén om hur mobbning ska förminskas och helst bekämpas helt är att man ska dokumentera det som sker digitalt och arbeta förebyggande. Marie håller med om att det för ett par år sen inte användes någon vidare effektiv metod:
− Oftast gick en lärare först in, när ett problem uppstod, och försökte lösa det. Det kanske fungerade för ett tag framöver, men sedan uppstod ett till och då tog en ny lärare vid, utan vetskap om det som tidigare hänt. Därför blev det många mellanhänder och man kunde inte jobba lika effektivt som vi gör idag, när vi har allt sparat i en databas och kan använda oss av äldre uppgifter.
På Lerums Gymnasium har man nolltollerans mot mobbning. Ingen ska behöva känna sig utanför eller kränkt. Vid ett fall så tar man direkt tag i arbetet med att lösa problemet. Det förebyggande arbetet är minst lika viktigt och minst lika svårt, om inte svårare. Information i skolorna om mobbning och kamratstödjargrupper är något som det satsas mycket resurser på.
Både Emilia Johansson och Marie Larsson är övertygade om att bakom fasaden hos den som mobbar gömmer det sig nästan alltid en väldigt, väldigt liten person som inte är så stark som han eller hon tror. En person som handlar på ett dumt sätt för att den själv har en stor belastning inombords.
Men det finns fler ansvariga än den som utför handlingen. Passiv mobbning är även det ett stort problem. På Lerums Gymnasium tar man tag i det lika seriöst.
Emilia tycker att föräldrarna har ett enormt ansvar i att uppfostra sina barn, för det är lätt att bli den som mobbar passivt, utan att man egentligen vill det.
− Man måste lära sina barn att det inte är okej att låta någon vara utanför. Man måste sluta gulla med barnen, mobbning är ett allvarligt problem och det kräver en allvarlig ton.
Båda hoppas att de insatser som prioriteras kan leda någonstans. Marie tror på förmågan att förändra de utsatta elevernas vardag och hon litar på att den plan den nystartade gruppen lagt fram kommer ge resultat. Trots optimismen som gror i både Marie och Emilia så tror ingen utav dem att mobbningen kan utrotas helt.
− När man inte riktigt mår bra eller är frustrerad så ligger det tyvärr väldigt nära till hands att vara elak, avslutar Marie Larsson.
 Skriv ut
 Tipsa en vän
 Dela |
Tove Andersson Jokiranta |
|
