Dokumentärfilmaren Ahang Bashi har gjort en film om sin mormor Simin som bor på äldreboendet Hedegården och bara talar persiska. Filmen handlar om kommunikationsproblem och kulturkrockar och visas nu på Göteborgs filmfestival.
En film om mormor
2010-01-28:
På äldreboendet är det ingen som förstår vad Simin från Iran säger.
Situationen blev ett ämne för vita duken i Ahang Bashis dokumentär Paradiset.
En film om kommunikationsproblem och kulturkrockar, men också om längtan.
Ahang Bashi är uppvuxen i Lerum men studerar nu film på Dramatiska institutet i Stockholm. Hennes föräldrar bor i Floda och på äldreboendet Hedegården i Stenkullen bor Ahangs mormor Simin.
– I den iranska kulturen tar man hand om sina egna i hemmet, men när mormor blev sjuk var vi tvungna, hur ont det än gjorde, att placera henne på ett äldreboende, säger Ahang.
När Ahang hälsade på sin mormor upplevde hon språkförbistringen mellan personalen och Simin, som bara pratar persiska.
– Det kunde bli osannolika situationer mellan personalen och mormor. Det kändes som nutidshistoria, det som utspelade sig i rummet och jag kände att jag måste dokumentera det, säger hon.
Missförstånd var vanliga.
– Mormor kunde be om en frukt och så fick hon kläder i stället.
Hon beskriver den inledande filmprocessen som nervös eftersom hon då inte visste hur kameran skulle påverka händelserna.
Filmens titel ”Paradiset” var en självklarhet för Ahang eftersom det också är namnet på den avdelning där Simin bor.
– Att mormor bor på en avdelning som heter Paradiset kände jag var både bisarrt och fint på samma gång.
Filmen ska nu visas på Göteborgs filmfestival och det märks att Ahang är nöjd med slutresultat.
– Jag har en favoritscen som nästan får mig att börja gråta. En sköterska frågar mormor om hon vill ha mat och hon svarar ”hur mår du?”. Sköterskan frågar igen men mormor undrar om hon också bor här. Sköterskan anstränger sig för att nå fram, men mormor säger till slut till sköterskan: ”Det spelar ingen roll var du bor, bara du är nära dom du älskar.”
Alla som medverkar i filmen har fått ge sitt godkännande och de hon pratat med på äldreboendet tyckte att filmen var en bra idé. Filmen innehåller inga intervjuer och Ahang har istället velat vara som en fluga på väggen.
–
Jag har varit nervös för hur personalen ska uppleva filmen, tänk om dom inte vill vara med, säger Ahang.
Filmen har nu visats på Hedegården och har fått ett positivt bemötande. Ahang berättar att många skrattade när de äntligen fick en översättning på vad Simin sa. Det finns numera också en sköterska på Simins avdelning som talar persiska.
– Jag uppskattar verkligen att jag fått filma här och alla på Hedegården har varit väldigt generösa, säger Ahang, som nu hoppas få filmen distribuerad till alla äldreboenden i landet.
Hon upplever att den kan fungera som ett spännande diskussionsunderlag, eftersom det finns en stor grupp äldre i Sverige som inte har svenska som modersmål. Ett fenomen som inte är ovanligt är att dessa gamla människor glömmer bort den svenska de lärt sig och börjar tala sitt modersmål på äldre dagar.
För Ahang själv har filmen inneburit att hon nu hälsar på sin mormor oftare.
– Filmen har en underton av längtan efter sina nära och kära och om avståndet mellan människor. Den berör på många olika plan och jag skulle vilja att dom som såg filmen påmindes om att hälsa på sina gamla.
 Skriv ut
 Tipsa en vän
 Dela |
Philip Mauritzson
philip.mauritzson@lerumstidning.com |
|
