| 
Livet i Kenya skiljer sig på många sätt från livet i Sverige.
Tove fann sitt paradis i misären
2010-03-10:
Hon har bott i en hydda, haft sin toalett i en grop i marken, dansat och sjungit med afrikanska kvinnor, haft undervisning för människor som aldrig använt en penna och hon har målat oändligt antal apelsiner. Tove åkte ner till Afrika för att lära andra, men med facit i hand lärde hon sig ännu mer för egen del.
Tove hjälpte kenyanska kvinnor att lära sig räkna och skriva.
– Det var helt fantastiskt, berättar Tove.
Tove slår sig ner på stolen och sätter sig till rätta. Hon huttrar till lite, det är inte för inte som det lilla rummet vi träffas i går under namnet Kylskåpet. I korridoren utanför strömmar eleverna. Alla på väg till olika klassrum och lektioner för att fylla på kunskapsförråden. Det är en vanlig dag på Lerums Gymnasium. För ett par år sedan var Tove en av eleverna i strömmen, men just i dag är hon på skolan för att vikariera.
– Det är lite konstigt att träffa sina gamla lärare i lärarrummet och tänka "tack för det betyget…", säger Tove och skrattar.
Trots Toves låga ålder på 20 år är det inte första gången hon agerar lärare. Byt ut det ruggiga Sverige mot Kenyas hetta, de moderna klassrummen mot bristfälliga hus och elever som tar datorn lika förgivet som att andas, mot elever som aldrig hållit i en penna, så får du en bild av Toves vardag som volontärarbetare. Nu är det snart fem månader sedan hon kom tillbaka hem till Sverige, men ändå lever minnena kvar som om det vore igår.
– Det var bland det bästa jag har gjort, berättar Tove med ett leende på läpparna och ögon som fortfarande tycks ha sin blick långt borta i Afrika.
Tove tar med oss till början då volontärsdrömmen var just det, en dröm.
– Jag hade länge velat arbeta som volontär, berättar hon. Just att åka till Afrika och att arbeta med kvinnor och barn där var också något jag var väldigt säker på.
När Tove visste vad hon ville göra började hon söka på Internet efter organisationer som matchade hennes önskemål. Hon hittade Project Africa, en svensk kenyansk organisation som hade allt det som Tove sökte. Hon frågade sin kompis Bernice om hon ville följa med och hon var inte sen att tacka ja.
Nu följde en tid av förberedelser. De fick massa information om organisationen och det arbete som skulle utföras. Redan lite drygt en månad efter att resan var bokad, den 16 oktober 2009, var det dags att bege sig.
– När vi åkte var jag fortfarande lite förvånad över det faktum att jag faktiskt skulle åka till Kenya. Jag fick intala mig att detta faktiskt skulle kunna bli riktigt jobbigt och att jag aldrig skulle kunna hjälpa alla, men kunde jag hjälpa någon så var jag nöjd, berättar hon.
Tove och Bernies skulle arbeta i Lungalunga, en liten by i Kenya på gränsen till Tanzania. Tove beskriver hur fattig byn var och att det endast fanns en trafikerad gata och att de andra gatorna var av sand. Hon hade innan resan fått uppfattningen om att de skulle bo i ett hus med rinnande vatten och el. I stället fick de bo i en hydda utan rinnande vatten och med el som bara fungerade "när den själv ville". Istället för toalett var det en grop i lermarken och ville de duscha fick de helt enkelt skölja av sig i en liten balja med vatten.
– Att vi skulle bo så primitivt kom lite som en chock, men vi vande oss fort, berättar Tove. Dessutom fick vi bo i en "lyxhydda" som hade väggar målade i vitt och vi fick varsin säng att sova i.
Tove berättar att hon tyckte det var väldigt svårt att se hur fattigt människorna i byn levde.
– Det fanns en liten marknad i byn dit vi brukade gå o handla ibland. Jag tänkte först att det var väl här byborna gjorde sina småköp och att någon gång måste de ju åka till någon form av Ica Maxi. Det tog ett tag att inse att något sådant inte fanns här.
En del av Toves arbete var att arbeta i en mentorsgrupp för unga tjejer i åldrarna 12-17 år. Tove skulle fungera som en person som kunde lyssna på tjejernas problem och ge dem stöd. De hade till exempel en "problemlåda" där tjejerna kunde berätta vad de tänkte på.
– Ibland var det väldigt svårt att hantera deras problem, säger Tove och berättar om en flicka på ungefär 12 år som hade skrivit in till problemlådan om besvär hon hade när hon kissade. Alla symptom flickan beskrev övertygade Tove och resten av mentorsgruppen att flickan hade syfilis, alternativt gonorré. Hur berättar man för en tolvåring att hon har en könssjukdom, var en fråga som Tove ställde sig själv.
En annan flicka kom till mentorsgruppen och berättade att när hon hade mens hade hon det 21 dagar i sträck. Detta gjorde flickan väldigt trött och utmattad.
– Vi uppmanade flickan att uppsöka läkare, men hon fick inte detta för sin farmor. Eftersom byn var liten var flickans farmor rädd att hela byn skulle få veta om flickan uppsökte läkare. Det är en problematik vi inte har i Sverige, menar Tove.
Allt Tove och resten av mentorsgruppen kunde göra i ett sådant läge var att finnas till som ett stöd och berätta hur värdefulla och viktiga de var. Tove var även med och startade ett dagboksprojekt för flickorna. I sina dagböcker fick flickorna skriva vad de gjort under dagen, vad för problem de stött på och hur de löst dem. De fick även skriva varför de var stolta över sig själva.
– Det var viktigt att "boosta" dessa flickors självförtroende, menar Tove.
Andra problem som tjejerna kom med kunde Tove känna igen sig i. De kunde bland annat beklaga sig över att pojkar skrek fula ord till dem, något Tove kunde känna igen sig i från när hon själv var i deras ålder.
När Tove berättade för flickorna om Sverige tyckte flickorna att det lät jättekonstigt. Att det fanns stora mataffärer, att båda Toves föräldrar jobbade och att Toves pappa faktiskt lagade mat lät i deras öron totalt främmande.
– Men de verkade tycka om det som jag berättade för de sa att de ville följa med mig till Sverige, säger Tove och liksom ler vid tanken på det.
Andra delen av Toves arbete i Kenya gick ut på att lära kvinnor att läsa och skriva, något inte många kvinnor i Kenya kan. Att lära kvinnor, som aldrig ens hållit i en penna, att skriva sitt namn för första gången var en utmaning.
– Men när vi väl lyckades så var det bland det bästa jag upplevde under min månad i Kenya. Jag minns speciellt en kvinna som skrev sitt namn för första gången. När hon lyckades satt hon och tittade på pappret och tittade på mig, om vart annat, och riktigt lyste upp, berättar Tove och småler åt minnet.
De fick också lära kvinnorna att räkna, något som de aldrig gjort förut. Att inte kunna räkna var för dem ett stort problem eftersom de ofta blev blåsta när de handlade, eller åkte buss, de visste helt enkelt inte hur mycket de betalade.
– Det var en omöjlig uppgift att använda siffror när vi räknade, eftersom det var helt främmande för kvinnorna. Istället ritade vi apelsiner vilket var mer bekant för dem. Jag tror aldrig jag har ritat så många apelsiner i hela mitt liv, säger Tove och skrattar.
Även fast Tove lärde kvinnorna mycket nödvändigt tror hon att de lärde henne mer.
– Kvinnorna där har en styrka som jag aldrig stött på tidigare. De går upp klockan fem varje dag för att jobba och försörja sin familj. Samtidigt som detta utbildar de sig och tar hand om sin familj. Dessutom kunde de gå tio kilometer bara för att komma och lyssna på lilla mig, utbrister Tove.
Tove kände sig till största del mycket välkommen i Lungalunga och hon märkte att många tyckte att det hon gjorde där var väldigt bra. Kvinnorna brukade dansa och sjunga för dem för att visa sin uppskattning och vart de än gick så ville de bjuda dem på saker.
– Det var svårt att ta emot när man visste hur lite de hade, säger Tove.
Trots mycket trevligt bemötande från många håll mötte de också motstånd. En del män uppskattade inte att de var där för att utbilda kvinnorna. Tove tror att de kände sig lite hotade och ibland när de gick på gatorna skrek män "viting" efter dem.
Under sin månad i Kenya beskriver Tove att hon mådde väldigt bra, något som fick henne att fundera.
– Ibland undrade jag om jag verkligen kunde få må så bra som jag gjorde på en plats där människor hade det så dåligt. Den känslan var väldigt svår att hantera och jag och Bernice pratade om det väldigt mycket. På något sätt var jag tvungen att acceptera det för om jag grävde ner mig för mycket i de tankarna skulle jag inte kunna göra någon nytta, förklarar hon.
Rätt som det var hade Toves månad som volontärarbetare tagit slut och det var dags att åka hem. Såhär i efterhand kan hon säga att det bästa med resan var alla möten med underbara människor som hon gjorde och hur mycket hon växte som människa.
– När jag var där nere tyckte jag att jag blivit en helt annan person, men när jag kom hem gick det ganska fort tillbaka till det normala. Men jag kan fortfarande uppskatta duschen och en riktig toalett. Får jag en jobbig uppgift i skolan och allt känns omöjligt kan jag tänka att om jag klarade att bo i en hydda och ha ett hål i marken som toalett en månad, ja då klarar jag detta med!
Tove vill definitivt arbeta som volontärarbetare igen och då kanske i Indien.
– Men jag vill också åka tillbaka till Lungalunga och hälsa på, det har jag lovat dem, berättar Tove.
Tove uppmanar verkligen andra att arbeta som volontärarbetare .
– Du får ut så extremt mycket mer än när du åker på en vanlig charterresa, avslutar hon innan hon skyndar i väg till nästa lektion, den här gången i ett kyligt klassrum.
|
Skriv ut 
Tipsa en vän 
Dela
