| 
Att leva mitt i ett krig sätter spår för livet.
När bomber faller och hoppet dör
2010-03-31:
”Det regnar bomber i Bagdad. På gatorna ligger döda kroppar, från ditt fönster kan du höra bilbomber explodera och människor skrika. Mitt i natten kommer de. De plundrar, utpressar och mördar. Jag har inte träffat min pappa på 2 år”
Dessa ord är färska minnen som en 14-årig pojke bär på. Han har upplevt mycket, för mycket. Hans hjärta är tungt och hans rädsla är stor. Han bor idag i Bergsjön och hans namn är Umar.
Han minns när det var bra. När pappa jobbade med bilar, mamma var lärarinna och undervisade skolbarn och när systern och han gick i skolan. Han minns att de umgicks med familjens vänner och åt middag tillsammans. Han minns sina egna vänner, hur de lekt och umgåtts på fritiden.
Men Umar, 14, minns också när döden kom till Bagdad i form av ett krig. Han minns bomberna som föll och de blodiga kropparna på gatorna. Han minns den svarta röken som målade himmeln svart i en dyster färg och skriken som väckte honom mitt i natten.
Idag ser Umar tillbaka på sitt liv, minnena och händelser han upplevt. När han tänker på sitt hemland är det inga goda minnen. Det är tankar som gör ont, och plågar hans sargade själ, det syns i hans mörka ögon.
När kriget i Irak började var läget i landet dåligt, men man kunde köpa mat och gå till skolan som vanligt. 2003 förvärrades situationen, allt fler bomber sprängdes och fler människor dog. För Umar var det en vanlig syn att se folk bli skjutna och kroppar längs med dikena.
I början av kriget gick han och resten av barnen som vanligt till skolan. Folk var rädda men kunde trots allt gå utanför dörren. Efter ett tag förändrades allt och det blev betydligt mer annorlunda.
- En dag sa våra lärare till oss att inte komma tillbaka till skolan. De förklarade att risken att de skulle bomba skolan var för stor.
Från den dagen gick inte Umar i skolan mer. Lärarna hade sagt till honom och hans klasskamrater att stanna hemma. Det var också sista gången han såg sitt klassrum.
Året 2006 pågick fortfarande kriget i Irak och folk låste in sig mer och mer. De var rädda, rädda för bomber men också för dem som kom mitt i natten, de som plundrade och mördade. Vilka det egentligen var vet inte Umar, några säger att det var deras egna folk, några säger att det var amerikaner.
Han tittar ut genom fönstret och ser en värld som inte alls är som den han upplevt för några år sedan. Snön ligger tjock på taken i Bergsjön och himmeln är grå, men tyst. Utanför Bergsjöskolan är det stilla. Skolbarnen är på lektion och dagisbarnen äter frukost. Det hörs inte många ljud på skolgården och området där han bor idag är nästan alltid lugnt och stilla. Att titta ut genom fönstret och se det sömniga samhället mitt i vintern är inte alls som att titta ut och se den sönderbombade och varma staden Bagdad.
- Jag minns en kväll när jag satt och tittade ut genom fönstret i Bagdad. Det skymde ute och en ensam man gick nere på gatan, jag tror att det var en av våra grannar. Plötsligt svängde en bil förbi och stannade hastigt vid trottoarkanten. Ut kastade sig flera män och de slet in mannen i bilen.
Det ögonblicket kommer han aldrig att glömma. Det var då familjen insåg att de som mördade och utpressade på pengar, tog vem som helst. De kom oftast på natten, täckta av mörkret bröt de sig in i folks hus, sparkad in dörrar och hotade familjer till döden om de inte betalade en stor summa pengar. Ibland kidnappade de någon, ibland lämnade de för att sedan komma tillbaka i sin jakt på pengar och offer.
- Många pappor i staden försvann och kom aldrig tillbaka. Man hörde skriken ibland, när de bröt sig in hos grannar och hotade, men då gjorde man aldrig något för att hjälpa, säger Umar.
Skrämda till döden av att själva bli ihjälskjutna kunde de inte göra mer än att låta sina grannar bli utsatta för våld. Ingen kunde hjälpa någon.
- Hjälpte man, dog man själv.
Att befinna sig på gatorna var mest riskabelt, dagtid som nattetid. Att handla mat var en risk som kunde innebära liv eller död.
- När vi sprang ut till vår bil för att åka till affären var himmelen svart av explosioner. Hade man tur fanns affären kvar. De som mördade utpressade även affärerna på pengar. Gav de dem pengar fick de leva och affären kunde vara öppen. Om inte stängde ägaren affären för att rädda sitt liv då de bombade sönder den.
Flera gånger om dagen kunde man höra explosionerna. Gatorna var farliga platser där man helst inte befann sig. Helt plötsligt, som från ingenstans kunde en bil explodera eller ett vapen avlossas och flera människor förlorade sina liv. Det hände Umars kusin för tre år sedan.
- Han var ungefär femton år, tre år äldre än mig. Han promenerade bara längs gatan och plötsligt blev alla som befann sig på området beskjutna. De flesta fick skott i benen, men min kusin fick skottet i bröstet.
Kusinen dog den dagen, endast femton år gammal. Största delen av sitt liv hade hans kusin levt i krig och elände, han fick uppleva en värld där hat och våld var en vardag.
Umar känner många som dog, däribland hans jämnåriga kompisar. Han vet fortfarande inte om vissa lever då han inte har kontakt med dem. Hans familj var bland de få som han kände, som tog sig till Sverige för att söka uppehållstillstånd.
- En natt tog vi bussen till staden Kirkuk. Där är det inte krig men det är inte säkert att befinna sig där heller. Inga förutom våra släktingar visste att vi gav oss av, varken jag eller min syster fick säga något till någon. När vi sedan kom till Kirkuk fick pappa kontakt med en man som fixade en resa och pass till Turkiet mot en stor summa pengar. Vi hade tur som kunde få fram dessa pengar, många kunde inte betala kostnaden för att få hjälp att lämna landet. Vi åkte sedan till Turkiet, där är det inte krig men vi kunde inte stanna där heller.
Samma kontakt hade även fixat en resa till Sverige, men pengarna räckte bara för Umar själv, hans syster och hans mamma. Hans pappa fick stanna i Turkiet när resten av familjen gav sig av till det nya landet. Att komma igenom tullarna var inte helt utan svårigheter, de blev stoppade en gång men efter ett samtal med en trevlig person som jobbade på flygplatsen i Turkiet fick de resa vidare till Sverige.
- Det var en lättnad att komma hit. Vi fick först bo hos några släktingar och sedan flyttade vi till en egen lägenhet i Bergsjön.
Hans mamma har inte fått jobb idag, även om hon går i skolan för att lära sig det svenska språket. Hans syster som idag är sexton år, går i Kortedala och familjen trivs ganska väl i det nya landet. Han umgås inte så mycket med kompisar på fritiden, den gamla vanan att stanna hemma finns fortfarande hos honom.
Umar är glad att han kom till Sverige, han tycker det är ett trevligt land och han trivs i sin nya skola. Idag får han hjälp med att bearbeta händelserna i form av psykologhjälp. Men allt är inte frid och fröjd än. Hans pappa befinner sig fortfarande i Turkiet och det enda familjen vet är att han lever och har ett jobb där nere.
- Jag har inte träffat min pappa på två år, det finns inga pengar som kan hjälpa honom att ta sig till Sverige, han är fast där och vi vet inte för hur lång tid.
|
Skriv ut 
Tipsa en vän 
Dela
