| 
Anita har redan uppvaktat några av studenterna från sin gamla klass med personliga minneshäften. Nu gör hon färdigt de sista för att kunna uppvakta på studentutsläppet i Lerum på fredag. Foto: Christina Lundin
Anita minns alla sina elever
2010-06-03:
För nio år sedan slutade hon som lärare. Nu tar hennes sista klass studenten och hon uppvaktar alla elever med ett personliga häften.
– Sen är jag klar med skolan och ska bara ägna mig åt mina barnbarn, säger Anita Edwardsson.
– Jag är nog lite galen. Det här är inget jag pratar med andra om, säger Anita Edwardsson, som ställer upp på intervjun påhejad av sina döttrar.
– Dom tyckte inte det var något att skämmas över, tvärt om.
Det ”galna” är att Anita har samlat foton, tidningsurklipp och annat om sina före detta elever sedan hon lämnade dem i trean för nio år sedan.
Under våren har hon satt ihop det till ett häfte åt var och en.
– Så har jag skrivit ett brev där jag ber dem att höra av sig och berätta om sina planer. Det är klart att man vill veta hur det går för dom, säger hon.
Hon var lärare i 41 år, nästan hela tiden på Lekstorpskolan i Gråbo. Och hon kan inte tänka sig ett bättre jobb.
– Jag har en kraftig röst och blir lätt arg, så det kanske har skrämt en del. Men jag är oftast glad och skrattar mycket och ger gärna en kram. Dom kallar mig Nyp-Anita för att jag ofta nyper i kinden, säger hon.
Så har hon ett stort och generöst hjärta och vill göra andra människor glada. Ett sätt är att dela med sig av alla de foton hon tar både till vardag och fest.
– Mina klasser har alltid fått en massa bilder när de slutar. Och de tre, fyra sista klasserna jag hade har jag också fortsatt att samla bilder till när de har slutat. Det har faktiskt blivit mer för varje omgång för jag har blivit allt mer inspirerad.
Hon berättar att hon blev inbjuden till sin gamla klass både på mellanstadiet och högstadiet och då tog hon lite bilder. Hon har också haft kontakt med vissa elever.
– Förra året var det en flicka som ringde och bjöd in mig till en föreställning på hennes gymnasieskola. Jag gick förstås, det var kul, berättar hon.
På frågan vad som varit allra roligast med att vara lärare, svarar Anita snabbt utan att tveka.
– Kontakten med barnen förstås. Man får vara med om och höra så mycket roligt!
Att hon skulle bli lärare bestämde hon sig för redan när hon gick i lågstadiet i barnrikehusen i Lunden i Göteborg.
– Jag hade en sån fantastisk fröken och tänkte att så ville jag också bli.
20 år gammal kom hon in på lärarseminariet i Skara på tredje försöket och hon fick sin första tjänst i Eskilstuna två år senare.
Sedan har hon jobbat på Lekstorpskolan i Gråbo med undantag för 2,5 år i Fjärås, när familjen tillfälligt flyttade till Kungsbacka.
Anita har stortrivts med jobbet i skolan och med Gråbo.
– Men jag är glad att jag inte jobbar kvar som lärare. Det är så mycket annat man ska göra nu. Gå på möten och skriva massa dokumentation. Jag sa till min rektor på slutet att jag är ju här för barnen.
Hon har fyra egna barn och åtta barnbarn, som hon stolt berättar om. Hon pratar mycket, det är hon väl medveten om. Och hon är engagerade och gillar att ha koll på andra.
– Fast vetgirig är ett bättre ord än nyfiken, tycker jag.
– Man blir lite yrkesskadad som lärare och ibland får min omgivning säga till mig att jag faktiskt inte är fröken längre, när jag kommer med en tillrättavisning.
Många tycker säkert att hon verkar vara en ”redig” människa som orkar hur mycket som helst, när hon till exempel lägger ner hundratals timmar för att göra minneshäften till en skolklass hon hade för nio år sedan. Men själv lever Anita med komplexet att hon inte alls är duktig.
– Jag varken syr eller väver eller bakar bullar, som många av mina väninnor, säger hon.
Det kryper fram att det var just sådana egenskaper som hennes mamma uppskattade hos andra.
– Hon berömde alla mina vänner, men aldrig mig. När jag frågade om det i vuxen ålder, så svarade hon att hon inte ville att jag skulle bli högfärdig.
Därför vet Anita hur viktigt det är med beröm och uppskattning.
Och en drivkraft i allt det hon gör för att minnas och uppvakta andra människor är just att hon vill bekräfta andra.
När hon nu står där på skolgården på fredag, så sätter hon punkt för livet som lärare.
Men skolavslutningar får hon fortsätta att gå på många år till, men då bara de egna barnbarnens.
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med mitt liv, både det som varit och det som är nu!
 Skriv ut
 Tipsa en vän
 Dela |
Christina Lundin
christina.lundin@lerumstidning.co |
|
