Den stora jakten på turisterna
2010-07-29:
Uppdraget från chefen löd: Vad gör turisterna i Lerum på sommaren? Var är de och var kommer de ifrån?
Introduktion
Turisten är en utifrånkommande människa. Den kan existera individuellt, men oftast färdas den flockvis i grupper om två till sex människor. De flesta turisterna gör som fåglarna och söker sig söderut – men de som har sin hemvist söderöver kan söka sig norrut.
Speciella kännetecken är ofta karta, kamera och kortklädda ben.
Dag 1, rekognocering:
Jag söker mig till de heliga turistinhägnaderna. Där turisterna får vandra fritt, får svar på sina frågor och kan beblanda sig med likartade. Jag pratar så klart om campingen och hotellen.
På Ibis hotell står Caroline Olausson och checkar in en familj. Eftersom jag är på helig mark får jag inte fråga de potentiella turisterna något, utan vänder mig i stället till Caroline och hennes kollega Åsa Brodén för att få veta var jag kan få tag på vilda exemplar.
De säger att de brukar rekommendera någon av kommunens vackra sjöar eller kanske ett besök på Nääs. I år ska det tydligen finnas många norska turister. Det är den minst exotiska turisten, men ändå en turist väl värd att skåda. Som fågelskådarens domherre, eller biljägarens Lancia. Ingen gulbröstad grönduva eller Ferrari Enzo.
Vidare till campingen. Där står Magnus Björklund, Malin Vagnborg och Denise Johansson. De har tidigare under dagen – det regnade mycket på förmiddagen – berättat för en familj var Vattenpalatset ligger. Huruvida turistfamiljen begav sig dit kan de dock inte förtälja. Däremot säger de att de tycker att turisterna oftast är välinformerade om orten. De vill oftare få information om hur de ska ta sig till olika ställen, än om de olika ställena.
Dag 2, uppsökande:
Lerums centrum. Jag ser två äldre herrar sitta och ta igen sig i skuggan på en bänk utanför videouthyraren på hörnet ner mot Brobacken. Smyger mig fram. Hör att de talar ett främmande språk. Trippar närmare, plockar av linsskyddet på kameran. Hör att diskussionen rör buss 525 mellan Gråbo och Lerum, att det främmande språket är skånska, och inser att det rör sig om lokala, inflyttade talanger. Jag går vidare.
Aspens strand. Både personalen på campingen och på Ibis säger att de brukar rekommendera sina gäster just Aspens strand. Det är en del folk här men inte jättemånga. Ingen skyltar tydligt med sitt ursprung. Det känns lite olustigt att gå runt och spana, rejält påklädd, bland halvnakna människor med en kamera utrustad med ett rejält teleobjektiv i högsta hugg. Jag retirerar.
Nääs slott. På parkeringen ser jag det första beviset på att det över huvud taget existerar några turister i kommunen. En BMW med tysk registreringsskylt gör att jag spänner känselorganen ett extra knäpp. Jag sätter mig på huk bakom en närstående buske. Och väntar förgäves.
Efter en halvtimme inser jag att jag jobbar på en lokaltidning med begränsade resurser. Att uppbära lön och samtidigt sitta i en buske är inte riktigt ett effektivt användande av resurser.
Jag försöker få en ledtråd genom att kolla hur länge tysken tänker stå parkerad – parkeringsbiljetten torde förtälja en sådan sak. Men tysken visar sig vara antingen rutinerad eller snål – tysken vet i alla fall att svenska p-böter är reserverade just för svenskar. Således får jag ingen ledtråd om när tysken tänkt sig återvända till fordonet.
Ger upp. Ã…ker tillbaka till redaktionen.
|
Skriv ut 
Tipsa en vän 
Dela
