En lyhörd personal på skolan är A och O för att Axel Wernås ska få en lika bra skolgång som sina klasskompisar. Foto: Daniel Elfvelin
En lyhörd personal på skolan är A och O för att Axel Wernås ska få en lika bra skolgång som sina klasskompisar. Foto: Daniel Elfvelin

Axel vill klara sig själv

Reportage

Brorsan är som en liten assistent och kompisarna är hjälpsamma. Men eftersom skolan är lyhörd för Axel Wernås behov klarar han sig för det mesta själv.
– Om man orkar driva saker, är saklig och påläst på lagar, kan man få igenom mycket, säger mamma Malin.

Måndag förmiddag, gympa på Hulanskolan. I klass 3-4 A är det tjejernas tur att bestämma aktivitet. Efter handuppräckning vinner dodgeball.

Eleverna delas upp i två lag som ställer upp sig på var sin sida av raden med bänkar som delar salen på mitten. Skumgummibollar börjar flyga fram och tillbaka genom luften, medan eleverna duckar, hoppar och gör allt vad de kan för att undvika att bli träffade.

I laget med röda band finns en kille som tävlar med andra förutsättningar än de andra. Axel är född med ryggmärgsbråck.

Han jobbar snabbt fram och tillbaka i sin rullstol och vänder med precisa rörelser. Han retirerar bak i salen, fiskar upp en av bollarna på golvet, och sätter fart framåt för att kasta.

Dodgeboll fixar han fint, men annars är det just idrottslektionerna som ofta inte blir vad rullstolsbasketspelaren hoppas på. Ibland får han själv latja med en basketboll hela lektioner, medan övriga klassen gör något annat.

– Gympan är svår. Det krävs mycket pedagogik och att man är påhittig, säger Malin Wernås.
Får vänta på utsidan

För Axel börjar skoldagen kvart i åtta på morgonen. En buss kör honom till skolan dit han kommer knappt en halvtimme innan den första lektionen. Sommar som vinter får han vänta på utsidan en stund innan dörrarna låses upp.

– Det är som en extra rast. Jag leker med kompisarna på skolgården. Jag brukar backa i full fart med min permobil och sen tvärbromsa och slira runt, berättar han ivrigt.

Axel är tioåringen som ser få problem. Han vill klara sig själv så mycket som möjligt, men är inte rädd för att be om hjälp när det behövs. En assistent hjälper honom några timmar i veckan och för klasskamraterna har det blivit vardag att hjälpa sin kompis.

– Men framför allt hjälper hans lillebror Gustav honom. Han är som en liten reservassistent, säger Malin.

Med egen fjärrkontroll kan han själv ta sig in och ut genom dörren till korridoren där hans klass håller till. Men sedan det här läsåret ligger Axels klassrum längst bort i korridoren och han måste ta sig igenom två andra klassrum. Något som hade gått smidigt om det inte vore för 50-talet par skor som brukar ligga slängda över golvet.

– Jag får böja mig ner och ta bort dem så här, säger Axel och instruerar med sina armar som jobbar med svepande rörelser åt sidorna.

– Det blir många skor.

Axel berättar att han ofta tar genvägen ut genom en sidodörr i det egna klassrummet för att hinna ut och leka på rasterna.

– Men det är ju en hög kant där, säger mamma förvånat.

– 14 centimeter, svarar Axel, som har koll på måtten.

Förfrågan om en ramp där är en av de handikappanpassningar som familjen fått nej till.

– Men om man orkar driva saker, är saklig och påläst på lagar, kan man få igenom mycket. Ibland kan man nog uppfattas som bråkig, men alla har rätt till samma skolgång, säger Malin.

De får alltså inte igenom alla sina önskemål och vissa ombyggnationer som vore önskvärda är omöjliga att göra i den gamla tegelbyggnaden. Men i det stora hela är både mor och son nöjda med skolan. De upplever att lärare och rektorer är lyhörda.

Till exempel utnyttjas klassrummet på ett sätt så att det inte blir trångt mellan bänkarna och när en lekplats skulle byggas på skolgården kontaktade man familjen för att se till att den blev så handikappsanpassad som möjligt.

Många hade nog hellre sett en grönare skolgård, funderar Malin.Men för Axels del kan det inte passa bättre än med den plana asfaltsyta som dominerar området. En yta som tioåringen utnyttjar till max.

Med ett brett leende berättar han om hur han med kompisarnas hjälp kör rullstolsrace över skolgården. Rekordet, uppmätt av en farthållare, ligger på imponerande 21 kilometer i timmen. Axel deltar även i fotbollsmatcherna.

– När jag har elrullstolen passar de mina hjul. Och så brukar jag köra över fötterna på dem.
Daniel Elfvelin
daniel@lerumstidning.com
Läs också:
Tuffa krav 2010
Kan inte längre påverka
Fortsatt svårt att åka tåg

veckansluncher