Daniel Magnusson stortrivs på Dergårdens teaterscen, där han förra veckan spelade både ilsken lastbilschaufför och en lat byracka.

Daniel tyglar starka krafter

Reportage

Dergårdsteatern fylls av en förväntansfull publik. Scenen är ännu tom och svart. Från sidan syns siluetter bakom mörka draperier.
En av dem är Daniel Magnusson, så laddad att han får lägga band på sig själv för att inte rusa ut innan pjäsen börjar.

En timme senare. Kulturskolans musikalelever har precis avslutat den första av dagens två föreställningar av Aristocats. Elever från olika skolor i kommunen rör sig i stora klungor mot utgångarna.

Daniel står i det heta strålkastarljuset på scenen. Efter att ha ränt scenen runt iklädd en tjock, stickad tröja dricker han giriga klunkar ur den orange vattenflaskan.
– Det här är bland det roligaste jag har gjort, utbrister han.

Det är andra året han är med i Kulturskolans föreställning och han lockade fram höga skratt i sina roller som den ilskne lastbilschauffören och late hunden Lafayette. Enda sedan roliga timmen i mellanstadiet har han gillat att stå på scen. Tidigare har han bland annat uppträtt med barnkören Marackas och så sent som i våras vann han en talangjakt i Gråbo när han sjöng Stiftelsens Vart jag än går.

Att nu få spela på Dergårdens välfyllda teater känns stort. Med hela kroppen till hjälp beskriver Daniel känslan innan föreställningen ska dra igång. Han knyter handen så att knogarna vitnar och vibrerar med benen.

– Du fattar inte hur gött det är. Det är sån jädra adrenalin, en oemotståndlig kraft i mig som vill ut. Hela kroppen skakar och jag måste hålla tillbaka kraften för att inte springa ut och ropa ”här är jag”. Det skulle ju inte bli så lyckat, konstaterar han.
Överhuvudtaget bubblar Daniel av känslor, som kommer till uttryck på många olika sätt.

Musik är ett annat stort intresse. Han spelar flöjt och skriver själv låtar, där han utgår mycket från sin egen vardag. Han blandar lättsamma texter om semesterns sol och glädje med existentiella funderingar kring liv och död. Musikaliskt inspireras han av David Guetta och Aviciis mjuka toner.
– Jag skriver utifrån mina tankar för att få ur mig saker. Jag har aldrig uppträtt med min egen musik, men det vill jag göra. Kanske på Dergårdsteatern, säger han och tittar upp på de nu helt tomma stolsraderna.

Ett par veckor tidigare. Jujutsuträning i Gråbos bygdegård. Iklädd en vit dräkt och blått bälte som anger graden kramar han om tränaren Robert Reimby. Lika glad och med samma energi som han senare ska ha på teatern sätter han sig sedan i första ledet, som en av de högst bältade i gruppen.
När han en stund senare utför teknikerna efter Roberts instruktioner sparar han inte på luften i lungorna när han vrålar ”öjo”, högre än någon andra i salen.
– Jag får mycket bättre kondition och blir mer lugn, säger Daniel.

Han behöver få utlopp för energi som han samlar på sig och på träningarna väller kraften ut. Det låter inte helt olikt känslan han beskriver i samband med teatern, men för Daniel ter sig känslan ändå annorlunda. Medan han på scenen riktar sig mot en stor publik går han under jujutsuträningarna in i sig själv, målar upp inre bilder. Till exempel i form av personer som varit elaka i skolan.
– Om någon har varit taskig så får jag ur mig aggressionerna. Men det händer inte så ofta längre. Vi går i åttan och folk är mer mogna, säger han.

Och Daniel trivs väldigt bra i skolan. Så bra att han helst av allt inte skulle vilja ha lov. Han öser beröm över sina hjälpsamma lärare på Röselidsskolan och tänker på barn och ungdomar ute i världen som inte får samma möjligheter som han själv.
– Vi får gå gratis i skolan därför att våra föräldrar betalar skatt och jag förstår inte dom som inte tar chansen, säger han, tydligt upprörd.

Daniel glöder av passion vilket ämne han än pratar om. Det är underbart att höra att han trivs enormt i skolan, har det jättebra på jujutsun, älskar att stå på scen, och tycker att det känns fetgrymt att göra musik.
På frågan om framtidsdrömmar känns svaret glasklart – rockstjärna eller skådis? Svaret är lokförare.
Daniel åker tåg så ofta han kan och har en modelljärnväg hemma.
– Jag vet inte riktigt vad som gjort mig så fascinerad. Men det är så härligt att se landskapet utanför fönstret, känna hur mjukt tåget kör, och känslan när det bromsar in. Det är som att ta klivet in i en annan värld när man lämnar perrongen.

Daniel fäster blicken långt framför sig och verkar för en kort stund fastna i sin tågdrömvärld. Men snart återvänder han till nuet, där det är dags för lunch innan uppladdningen inför kvällens föreställning av Aristocats väntar.
– Jag längtar redan. Och efteråt kommer jag nog att både skratta och gråta. Det gjorde jag förra året. Man får inte vara rädd att visa känslor.

En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

Kommentering är stängd.

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det