Att jobba på Seniorbolaget och Pensionärspoolen har blivit ett bra sätt för Kerstin Probin att dryga ut kassan.

Kul att hjälpa andra

Reportage

Kerstin Probins första man gav henne de tre barnen. Den andra var hennes livs stora kärlek.
Nu lever hon sitt tredje liv, som ensamstående. För att klara ekonomin jobbar hon på både Seniorbolaget och Pensionärspoolen. Och stortrivs.

Kerstin Probin är en av många som arbetar efter 65-årsdagen. När hon gick i pension sjönk hennes månadsinkomst netto med 4 000 kronor.

– Jag var tvungen att få in mer pengar om jag skulle kunna bo kvar i lägenheten och ha kvar bilen, så jag var inne på kommunen och frågade vad jag kunde göra om jag ville jobba extra. De tipsade om Pensionärspoolen, säger hon.
Pensionärspoolen hyr ut arbetskraft i form av pensionärer, som exempelvis handlar, klipper gräs eller städar. Strax därpå hittade Kerstin även Seniorbolaget, som har samma affärsidé. Och nu har hon uppdrag från båda på totalt cirka 15 timmar i månaden.

– Jag städar hemma hos privatpersoner. De flesta är äldre, men jag är även hos en yngre familj. Det är jättekul att kunna hjälpa folk med saker som de inte kan eller hinner göra själva. Det är en dam i Gråbo som säger ”jag saknar dig redan” när jag ska gå, det känns väldigt fint.
Det är nog många Lerumsbor som känner igen Kerstin från när hon jobbade i receptionen på Lerums polisstation, hon var där från 1966 till 1996.
– Jag gjorde allt möjligt, som att hjälpa dem som ville beställa pass. Jag har till och med hämtat mat till fångar som satt i cellen.

Därefter var hon på migrationsverket och sedan på Partille polisstation. Sista arbetsdagen hände något märkligt.
– Jag minns inget från det att jag låste ytterdörren för att gå på luch tills jag var på sjukhuset.
Hon minns inte hur men hon har sett på sitt tågkort att hon därefter hade tagit tåget till Göteborg. När hon var på Drottningtorget ringde hon en väninna och frågade vad hon gjorde där.

– Hon sa att vi skulle gå ut och äta lunch så jag försökte ta mig till hennes jobb. Jag visste mycket väl var det låg i vanliga fall, men den här dagen hade jag glömt det så hon fick gå ut och hämta mig.

Väninnan märkte att något var konstigt och frågade om Kerstin ville ha ett äpple.
– Jag sa ja tack och stoppade äpplet i väskan. Hon hade förstås tänkt att jag skulle äta det för att få i mig något men jag fungerade inte som vanligt.
De åkte till sjukhuset och i väntrummet ställde Kerstin samma fråga gång på gång.
Läkaren konstaterade att hon hade en tillfällig minnesförlust och lade in henne.

Dagen efter mådde hon bra igen, men mindes inget från det att hon stack nyckeln i låset till 16-tiden.
– De timmarna är helt borta.
Läkaren försäkrade att den här typen av minnesförluster inte sker upprepade gånger.
– Och det är ju skönt för det känns väldigt obehagligt att jag gick runt och gjorde saker som jag sedan inte hade en aning om.
– Jag tror att det var en reaktion på att jag gick i pension, konstaterar hon.

Kerstin växte upp i Lindebo, som ligger i Lerums kommun mellan Lerum och Olofstorp.
– Vi hade varken tv eller bil men hade alltid något att göra.
När hon var 19 år blev hon gravid.
– Och då var man tvungen att gifta sig. Jag var höggravid när vi vigdes. Syrran var med, men inte mamma och pappa. Jag vet faktiskt inte varför. Det kanske var pinsamt att deras dotter hade blivit gravid innan hon hade gift sig.

Sonens födelse blev traumatisk.
– Han var hjärtsjuk och alldeles blå så personalen kom och tog honom, säger hon och fortsätter:
– Jag tänkte att de kommer väl tillbaka med honom snart. Jag tror inte att det var någon som förklarade varför de tog med sig honom.
– Sedan skickades jag hem med en pump att pumpa ut bröstmjölk med men utan Björn.
– Det kändes skitkonstigt och jobbigt att behöva lämna honom på sjukhuset.

Björn blev transporterad till barnsjukhuset i Göteborg för operation.
– Det var 50 procents chans att han skulle överleva.
Allt gick bra och så småningom fick det unga paret hämta hem sin son.
– Jag kunde inte sova den första natten, för att jag var så rädd att något skulle hända.

Under årens lopp har de med jämna mellanrum fått gå på kontroller på Östra sjukhusets hjärtmottagning, och allt har gått bra.
Kerstin och hennes man fick ytterligare två barn, två döttrar.
– Jag har underbara barn som jag är väldigt stolt över.
Efter några jobbiga år med barnens pappa valde hon att skilja sig.

Det dröjde ett tag men sedan träffade hon sitt livs kärlek, Kurt.
– En väldigt, väldigt bra man, säger hon med ett stort leende.
Deras relation inleddes midsommaren 1983.
– Vi bodde i samma trappuppgång och stötte på varandra utanför hans dörr. Han frågade vad jag skulle göra och jag svarade att jag skulle hem till mina föräldrar.
De fick några fantastiska år tillsammans.
– Vi ville bli pensionärer ihop, men det blev inte så. Han är borta sedan 2006.

Hösten 2005 fick de veta att Kurt hade något i lungorna. Det var cancer.
– Han var på gott humör och tycker om att hjälpa folk så han var ute och jobbade ända fram till augusti 2006. Sedan gick det snabbt. Han dog i oktober.
– Jag har spelat piano och gråtit hur mycket som helst. Han kom från Norrland men han är begraven här så jag brukar gå till graven och prata med honom.
Nu är hon ensamstående.
– Jag kan inte tänka mig någon annan. Det känns inte rätt, jag skulle bara jämföra. Men jag trivs med mitt liv, och det känns som att Kurt fortfarande är med mig.