Bäst under veckan på Gråbogården var enligt alla gemenskapen. Men de roliga och lärorika aktiviteterna och den svenska naturen är minnen som de för alltid kommer att bära med sig.
Bäst under veckan på Gråbogården var enligt alla gemenskapen. Men de roliga och lärorika aktiviteterna och den svenska naturen är minnen som de för alltid kommer att bära med sig.

Stroken blev en serie

Reportage

En stroke och en lunginflammation höll på att ta hans liv vid 37 års ålder. Nu gör Flodabon Per Myrhill ett seriealbum om det han gått igenom.
– Jag har haft änglavakt, säger han.

Per Myrhill

Majornarapparen Roffe Ruffs musik i lurarna, ett papper och sina pennor. Mer behövs inte. Sen sitter Per Myrhill i sin egen bubbla och tecknar. Tecknandet har blivit hans egen form av terapi efter sjukdomen som nära på tog hans liv i vintras.
– Det är extremt skönt och avkopplande. Det är nästan meditativt, säger han.

Född i Småland
Per Myrhill föddes i Småland, men växte upp på Orust och i Göteborg. Sedan nio år tillbaka bor han med sin familj i Floda.
Ända sedan han var liten har han läst och tecknat serier. Redan när han var i 17-årsåldern fick han sina serier publicerade i tidningarna Pyton och Megapyton, och insåg att han hade talang för tecknandet.
– Jag var någonting på spåren där.

I Megapyton såg han annonser för fanzines – egenhändigt utgivna tidskrifter med olika serier. Och med förebilder som fanzinet Homemade Comics, och tecknare som David Liljemark och hans tidning Fizzo, började Per också att ge ut fanzines.
– Jag insåg att man inte behövde sitta och vänta på refuseringsbrev. Man kunde ju publicera själv.
Under 90-talet gav han ut ett 20-tal tidningar med sina egna och andras serier. Tryck och distribution skötte han själv.
– På den tiden handlade det om att hitta ett ställe att snyltkopiera på, säger han och skrattar.

Fick barn
När han blev pappa fick serietecknandet stryka på foten för en mer stadigvarande inkomst, och Per började jobba som datorlärare.
– Det är svårt i Sverige att vara serietecknare. Det är få förunnat att kunna leva på det.
Dessutom har han alltid varit väldigt självkritisk, och kunde göra om varje sida flera gånger innan han tyckte att det han tecknade dög.
– Det var mycket det som drev mig att sluta teckna. Det tärde så mycket.
Sedan dess har han bland annat jobbat som utvecklare, programmerare och bredbandsmontör, och arbetar nu som site administrator.

Tio års uppehåll
Efter att hans far gått bort i sjukdom började Per att måla tavlor, så som han mindes fadern när han var frisk.
Och efter tio års uppehåll började Per förra våren att åter teckna serier och samla ihop material för att ge ut ett nytt nummer av sin tidning Plutonium Comics.
Han var mitt upp i arbetet med antologin när sjukdomen slog till. Det var på natten mellan den 4 och 5 december, och Per hade somnat framför tv:n.
– Min fru hittade mig på soffan jätteförvirrad. Jag visste knappt var jag var, och hade väldigt ont i nacken.
Han har fått det berättat för sig, själv kommer Per inte ihåg någonting av det som hände.

Hans hustru ringde 112, och Per kördes med ambulans till Östra sjukhuset där man först misstänkte hjärnhinneinflammation.
Efter att läkarna hittat blod i ryggvätskan insåg man att det handlade om en hjärnblödning, och han kördes till Sahlgrenska för operation.

Där konstaterades att det handlade om ett så kallat aneurysm, ett bråck som fått ett defekt blodkärl att brista. Det defekta blodkärlet hade Per haft sedan födseln, men enligt läkarna hade sannolikt bakterier kommit in i hans blodomlopp i samband med ett besök hos tandhygienisten.
– Bakterierna hade sönder själva blodådran, säger han.

Lunginflammation
En hel vecka låg han nedsövd och svävade mellan liv och död. Samtidigt drabbades han en lunginflammation som bara den höll på att ta kål på honom.
– Jag slutade andas vid något tillfälle. De fick göra hjärt-lungräddning.

Efter den första kritiska veckan kunde han flyttas till en vanlig avdelning. Och efter att ha fått sova ut en hel natt utan att genomgå de neurologiska testerna där man blir lyst i ögonen med en lampa stup i kvarten, började han känna sig bättre.
– Det är ju värsta Guantanamo. Lampan saknar jag inte alls.
Hans hustru Josefine fanns hos honom hela tiden, och efter tre tuffa veckor på sjukhuset fick Per åka hem, vilket han beskriver som väldigt skönt.
– Jag var så jävla rastlös. Det var nästan så att de slängde ut mig. Det var inga problem att få permission, säger han och skrattar.

När han vaknade på sjukhuset efter hjärnblödningen föddes tanken på att teckna det han varit med om.
– Idén fick jag så fort jag öppnade ögonen. Jag tänkte att det här ska jag fan göra en serie av.

Aneurysmdimma
Serien fick titeln Aneurysmdimma, men tecknandet fungerade inte alls först. Strecken och bilderna blev inte som Per ville.
– Det var precis som att måla med foten. Jag hade ingen styrsel på det.
Nu går det bättre men Per säger att hans tecknarstil är annorlunda nu än innan sjukdomen. Förut tecknade han rundare och gulligare, och nu blir det mörkare och kantigare.

På bättringsvägen
Han är på bättringsvägen och har en god prognos att bli helt återställd. Målet är att börja jobba igen, och att få klart albumet Aneurysmdimma till Stockholm Internationella Seriefestival nästa vår. Han säger att han hade änglavakt som överlevde.
– Jag är glad och tacksam. Jag kände att det inte var min tid att gå än, jag har lite kvar att göra.

Fotnot: Den som är nyfiken på Pers serier kan gå in på facebook.com/plutoniumcomics

veckansluncher