Linda Mjölner har använt sonen Movitz fantasifigurer och skrivit en barnbok. Huvudkaraktären är väldigt lik dottern Emma. Foto: Carina Svensson

Linda skrev boken hon saknade

Reportage

Vad gör du om du ser ett hål att fylla i litteraturen? Om du älskar att skriva och har en levande källa till inspiration hemma? Skriver en egen bok givetvis.
Med hjälp av sonens egen Molganfigur har Linda Mjölner skrivit en barnbok om adoption.

Hemma hos familjen Mjölner sätter mamma Linda på en mugg kaffe i espressomaskinen. Då och då hörs små dunsar från ovanvåningen, där barnen Movitz och Emma läser böcker och leker med lego tillsammans med morfar.

Det är en helt vanlig familj, med skillnaden att barnen är bruna i hyn medan föräldrarna vita. Så helt vanlig kanske den inte är då, eller vad innebär egentligen vanlig? Att det finns alla tänkbara konstellationer för en familj är just det som Linda vill sätta fingret på i sin nya bok, Lilla Quains får en storebror, som släpptes i måndags.

– Familjer kan bildas och se ut på olika sätt, men det finns lika mycket kärlek, fastslår Linda.
Huvudkaraktären Lilla Quains har en rund liten kropp, och är en tuff och påhittig tjej med ett hett temperament. Förutom att hon gärna går omkring med kalsonger på huvudet finns det något annat som sticker ut. Hon är nämligen helt blå, medan brorsan och mamma är chokladbruna.

Just den blå hyn har givetvis väckt frågor hos recensenter och andra som hittills läst boken. Förskolelärare som hon är finns ett klart pedagogiskt syfte, att inte förstöra historien med den vuxnas logiska sinne.
– Movitz har sagt att hon är blå och då ville jag behålla den färgen. Det finns inga begränsningar i tankarna hos ett barn och det är jättehäftigt. Man kan vara brun, vit, gul – eller blå, säger Linda.

Det är alltså fyraårige Movitz som har varit den stora inspirationskällan. Han är Lindas och maken Mathias första barn, som de adopterade från Kenya 2011.

– Redan när han var två år började Movitz prata om lilla Quains och hennes storebror, Nalle Puh. I början tyckte jag mest att det var en rolig grej, sedan förstod jag att den där figuren är unik, så jag började jag skriva ner hans berättelser, säger Linda.
Hon har alltså hela tiden strävat efter att följa Movitz historia. Men namnet Nalle Puh fick stryka på foten.
– Det kändes ju liksom lite taget och jag ville inte riskera att få hela Disney efter mig. Det vågade jag inte, säger Linda och skrattar.

Storebrodern har heller inga likheter med en liten snäll och trögtänkt björn. Karaktären, som döptes om till Mo, har istället stora likheter med Movitz själv. Någon verklighetens motsvarighet till Lilla Quains fanns inte från början. Inte förrän familjen återvände till Kenya för att adoptera Emma.
– Den där lilla damen visade sig vara Lilla Quains upp i dagen. Hon var ett riktigt charmtroll, rund och go. Hon hade massor av fina flätor och precis likadant temperament. Sprudlande glad 90 procent av tiden men när hon var arg så var hon verkligen arg, försäkrar mamma.

Linda ser många paralleller till Movitz egna upplevelser, men framhåller att boken inte handlar om familjen Mjölner. Mycket är helt taget ur luften. Till exempel finns det ingen pappa med, vilket Linda tycker är bra. Det blir ytterligare en sak som gör att familjen i boken bryter mot normen.
Hon vill också skriva något mer dokumentärt, men avvaktar. Själva är hon och Mathias beredda att öppna dörren till sitt privatliv, men hon vill inte göra det valet åt sina barn.

Fler böcker lär det oavsett bli. Tanken är en serie barnböcker och nästa bok blir Lindas tredje. Författardebuten skedde nämligen inte nu, utan i januari förra året då hon kom ut med Fantastiska jag. En annorlunda form av första-året-bok, då hon slopat frågor om exempelvis mammas mage och tiden på BB.
– Det kändes inte så kul att lämna de sidorna tomma. Mina frågor är istället till exempel: När skrattade ni tillsammans första gången? Hur var er första jul tillsammans? Det står heller inte mamma/pappa, utan föräldrar. Jag ville att den skulle passa alla.

Den gången gavs boken ut lite av en slump efter att hon träffat Lerumsförläggaren Ulrika Slottner på en fest. Egentligen hade hon bara skrivit för sig själv, men kom på att andra också kunde ha glädje av den.
– Jag har sålt drygt hälften av de 1 000 exemplaren som vi tryckte upp, och det är ju en ganska liten målgrupp, påpekar Linda.

Att det sedan blev en barnbok har naturligtvis mycket med Movitz att göra, men beror framför allt på att Linda såg ett stort behov. Hon hittade själv väldigt lite litteratur om adoption. Den avgörande ”sparken i baken” kom efter att Ulrika talat med personal på ett bibliotek som efterlyste litteratur i ämnet. Linda blev också peppad av många positiva kommentarer på sin blogg.
– Jag förstod att det var ett ämne som var fängslande. Att många blir intresserade av and-ras liv som är upp och ner, men som slutar bra.

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det