I helgen tävlar Anita Östlund i elitseriefinalen i Skövde, där hon siktar på guld. Foto: Daniel Elfvelin

Anita har konståkningen i blodet

konståkning

Anita Östlund älskar konståkning. Har alltid gjort det. Och kommer alltid att göra det. 13 år ung imponerar hon med hopp som få i världen klarar av. Gråbotjejen är ett löfte utöver det vanliga. Men även om hon själv drömmer om OS vill tränaren inte blicka längre fram än till nästa tävling – som är helgens elitseriefinal i Skövde.

Gråbo-Landvetter är vanligtvis den dagliga resan för Anita, som sedan flytten från Lund för 1,5 år sedan tävlar för Landvetter Konståkningsklubb. Med isen borta i hallen tränar hon nu istället på Slottsskogens två rinkar. För även om säsongen närmar sig slutet återstår fortfarande en viktig tävling, elitseriefinalen i Skövde.

– Jag kör fortfarande hårt för att komma i form, säger Anita, men rättar snabbt sig själv.
– För att komma i ännu bättre form.

LT träffar henne mellan två träningspass på fredagskvällen och hon berättar om en säsong full av framgångar. Bara tolv år kom hon i höstas med i juniorlandslaget, där de andra åkarna är mellan 15 och 18 år.

– Det kändes bra och vissa är bättre än jag. Det är väldigt engagerande och peppande, säger Anita.

På vägen till elitseriefinalen i U15-klassen, dit hon kvalat som etta på rankingen, har hon bland annat tagit USM-guld, vunnit en stor, internationell tävling i österrikiska Graz och blivit silvermedaljör i Nordiska mästerskapets juniorklass.

Målet i helgen är givet:

– Att åka så bra jag kan, felfritt, och att vinna.

Det är bara att beklaga för Lerums Konståkningsklubb att man gått miste om den stora talangen. LKK var ett av två alternativ i samband med flytten från Lund. En förklaring till att valet istället föll på Landvetter är att klubben även är specialiserad på synkroniserad åkning, som lillasyster Melina ägnar sig åt. Det och att både Anita och hennes föräldrar snabbt fick förtroende för tränarna Andrea Dohány och Aksana Jolkin.

– Dom är väldigt bra. Snälla och stränga på samma gång, förklarar Anita.

Nästa säsong kommer hon enbart att tävla i juniorklassen (16-18 år). Även om det egentligen är först då hon åldersmässigt hör hemma i ungdomsklassen (13-15 år), där hon nu skördar framgångar.

Anledningen till att hon redan då slopar klassen är regelverket, som inte tillåter program där Anita kan utnyttja hela sin kapacitet. Bland annat tillåts ett mer begränsat antal hopp, som är Gråbotjejens stora specialitet.

Hennes trippel-trippelhopp – tre varv i luften, avstamp, följt av ytterligare tre varv – är hon ensam om i Sverige att klara. Senioreliten med systrarna Viktoria och Joshi Helgesson inräknat.

Anita berättar att hon alltid har tränat mycket spänsthopp, och tycks även ha en stor portion överskottsenergi som en hjälpande hand.

Vid fotograferingen i Frölundaborgs huvudentré blir hon ombedd att gå upp för den breda trappan. Första gången går hon lugnt. Men trots en timmes träning märks tydligt hur det spritter i benen. Andra och tredje gången småspringer hon, eller snarare studsar upp, för trapporna.

– Hon kan inte gå vanligt. Hemma hoppar hon fram, och även när vi är ute på stan, säger mamma Juliya och skrattar.
– Inte på stan, väser Anita något generad tillbaka.

Hur det än är med den saken så finns det en förvånansvärd spänst och explosivitet i de tunna benen. Men Anita påpekar att hon har andra brister.

– Jag behöver bli bättre i det konstnärliga och i piruetterna. Jag har blivit bättre redan den här säsongen men det är något jag måste fortsätta att jobba hårt med.

Hon var 3,5 år när mamma och pappa tog henne till ishallen första gången, snörade på henne skridskor, och häpnade över att ungen åkte som om hon var född med skenor på fötterna. Via skridskoskola började hon med konståkning och därefter har det aldrig varit någon tvekan om vad som är nummer ett i livet, även om hon även tränade basket en kort period.

– Jag tycker att konståkning är en väldigt fin sport, och den är väldigt tävlingsinriktad och jag gillar att tävla, säger Anita, som siktar mot OS och yttersta världseliten.

– Vi har alltid tänkt på konståkningen som hennes hobby och har aldrig ställt höga krav, även om hon ställer höga krav på sig själv. Men vi försöker stötta henne så gott vi kan, säger Juliya.

Tränaren Aksana beskriver Anita som en tjej född med ”konståkningsgener”.

– Det finns inte många som har det i blodet som hon har. Hon är jättelångt framme i sin teknik och sina hopp.

Att hon klarar hopp som alltså inte ens de svenska stjärnsystrarna mäktar med kan bara beskrivas på ett sätt:

– Det är helt otroligt. Det tycker nog systrarna Helgesson också.

Men alla superlativ till trots är tränaren uppenbart mån om att inte sätta press på sin adept. På frågan om hur bra hon kan bli kommer svaret snabbt:

– Du får komma tillbaka när hon är 17-18 år.

Som nybliven tonåring kan mycket hända på vägen. Liksom i alla andra sporter finns det talanger som blommar ut – och de som inte gör det.

Aksana pekar på samma svagheter som Anita själv lyft fram en liten stund tidigare. Även om hoppen är en avgörande faktor handlar konståkning om en helhet med flera komponenter.
För tränarnas del handlar det också om att bromsa den unga tjejen, som ger intrycket av att vara en visserligen liten men inte desto mindre kraftfull bulldozer. Inställningsmässigt.

Liksom konståkningen finns i blodet har hon även en medfödd vinnarskalle med förmågan att prestera i skarpt läge. Aksana har sett många duktiga åkare som imponerar på träning, men där åkningen låser sig på tävling. Baksidan av tävlingsdjävulen med långa och vassa horn är att Anita stundtals inte är i nuet.

– Hon är spännande att jobba med, men ibland kan det också vara jobbigt. Häromdagen hade vi till exempel en träning som inte var så bra.

Hon var redan i Skövde och såg sig själv vinna elitseriefinalen, förklarar tränaren.

Balans, är ett ord som Aksana ständigt återkommer till. Och då talar hon inte om landningarna i trippelhoppen.

– Vi vill utveckla henne till en bra åkare, men livet kan inte handla om konståkning 24 timmar om dygnet. Hela hennes personlighet måste utvecklas. Det går inte att åka bra konståkning om man inte mår bra.