Lämnade finrummen och vann sin frihet

FLODA

Han är före detta dramatikern som valde bort teatervärlden och storstan för lugnet på landsorten.
Nu kan Jonathan Lehtonen ägna sig sin nyvunna passion i stället – spelbloggen.

Jonathan Lehtonen är född och uppväxt i Borås. Föräldrarna är invandrade från Finland och barndomen tillbringades i lantlig miljö utanför centralorten.
– Borås är dock inget jag identifierar mig med, säger Jonathan Lehtonen på en dialekt som avslöjar hemstaden omedelbart.
Vi sitter i vardagsrummet där hörnan med den stationära speldatorn har en självklar plats. Framför den tillbringar han sin egentid, vilket inte är så mycket, livet som småbarnsförälder kräver sin beskärda del av dygnets vakna timmar. I stället för att kolla på tv-serier ägnar han sig åt datorspel, men det är inte bara spelandet i sig utan en möjlighet att skriva som driver honom.
Hemstaden lämnade Jonathan Lehtonen redan efter gymnasiet. Han ville skriva och läste en skrivarkurs på folkhögskola där han utvecklade sin talang. Exakt vad han skulle göra med hantverket visste han inte men det skulle snart komma att visa sig.
– Jag visste ingenting om teatervärlden, jag tyckte skådespelare mest var påfrestande när jag gick på folkhögskola, berättar han.
I dags dato är skrivandet något han ägnar sig åt på fritiden. Under mellandagarna drog han igång en blogg med datorspel som huvudsakligt fokus. Intresset för dator-och tv-spel har funnits jämt men tidigare bara som förströelse. Via bloggen har han återfått lusten att skriva.
– Jag ser det som att jag berättar historien om en företeelse som tar allt mer plats. Något som har setts som enbart tidsfördriv har utvecklats till en renodlad sport och ett medium för att berätta en historia, säger Jonathan.

Hans eget spelintresse väcktes som grabb på 80-talet med ett 8-bitars Nintendo. Han beskriver det som en otrolig upplevelse att kunna styra hur en gubbe rör sig på skärmen. Nyheter måhända för den som ägde en Nintendo 8-bitar och understundom blåste på spelkassetterna för att de skulle funka bättre:
– Man trodde att man blåste bort damm, men vad man egentligen gjorde var att fukta kontaktytorna med saliv så att elektriciteten ledde bättre, säger han och flinar.
Jonathan Lehtonen är inte okritisk till datorspelande som fenomen, det finns flera avigsidor menar han. Unga män som lägger all sin tid på spelande och betalar ett högt pris med underutvecklade personligheter och taskiga sociala kontakter som valuta. Dessutom finns det mängder av spel med tveksamt innehåll.
– Friheten att döda och svina runt i ett spel som Grand Theft Auto är problematiskt anser jag. Att det är upp till spelaren själv att överskrida moraliska gränser. Samtidigt är det otroligt välgjord och jag ska skriva om det på bloggen, säger han.

I genomsnitt spelar han runt 45 minuter per sittning. Ofta rör det sig om spel som har några år på nacken. Han har skapat en slumpvalsgenerator som väljer ut spel från en tidsram från flera decennier tillbaks, sedan testar han spelet och skriver om det.
– Jag vill hitta ett sätt att marknadsföra bloggen. Än så länge har jag delat inläggen på Facebook och kurvan med antalet besökare har gått upp faktiskt, säger Jonathan Lehtonen.
En procent av besökarna har hittat bloggen via Google och inkomsterna så här långt är två kronor. Beloppen måste vara minimum 500 kronor för att kunna plockas ut.
– Jag hade en annan blogg förut men den bet mig i arslet. Den handlade mycket om min bitterhet över teaterbranschen där jag inte längre fick plats.

Teaterbranschen ja. Jonathan Lehtonen flyttade till Göteborg efter folkhögskoleåren och fick lägenhet i en förort. Av en slump såg han en annons i vilken Angeredsteatern sökte nya oprövade röster.
– Jag skrev ihop ett arbetsprov, en ironisk text om ett familjeföretag, och minns att jag var chockad när jag blev kallad till intervju och fick jobbet.
Den första pjäsen på Angeredsteatern, Hundra tusen skattefritt, skrevs tillsammans med fyra andra unga textförfattare. När de arbetade med manuset skojade en av författarna om hur han brukade knacka skinnskallar i sin ungdom. Jonathan skojade plumpt tillbaka att han i sin tur ”brukade knacka invandrare”. Detta skämt kom att få sitt eget liv och innan han visste ordet av var han porträtterad som före detta högerextremist, vilket spred sig i teaterbranschen. Under tiden hade han även läst en utbildning i dramatik och dramaturgi vid dåvarande Dramatiska institutet i Stockholm.
– Folk såg på mig som en nazist som blivit omvänd, vilket de tyckte var spännande. I själva verket var jag skejtare och stark antirasist i tonåren. Det var bara så dumt.

Den falska bilden om uppväxten gick inte att stoppa och plötsligt hörde teaterchefer och konstnärliga ledare av sig till Jonathan löpande band. Han anlitades för att skriva ett verk om sin falska bakgrund i högerextrema kretsar och det resulterade i pjäsen ”En måste ju leva” på Angeredsteatern.
– Det blev en hit, så det var otroligt kul. Men samtidigt blev det svårare och svårare att hantera osanningen om min bakgrund. Karriären tog fart med en lögn i någon mening, berättar han.
Ryktet eskalerade och det blev snart omöjligt att veta vem som visste vad sedan tidigare. Vilken uppdragsgivare som kände till sanningen och tvärtom? Samtidigt hamnade Jonathan Lehtonen i konflikt med ett flertal arbetsgivare som inte skötte sig och slarvade med utbetalningar av löner.
– Det kulminerade i en juridisk tvist med Stockholm stadsteater där jag förvägrades betalning för två veckors hårt slit med en dramatisering av en roman. Jag fick rätt men kände mig utsliten och trött på hela branschen liksom, berättar han.

2016 bestämda  sig Jonathan för att lämna tillvaron som frilansande dramatiker. Han var trött på oseriösa arbetsgivare, prestationskrav, stress, sena nätter och mycket festande. Hans fru var med barn och de bodde i Biskopsgården i Göteborg som var hårt drabbat av gängskjutningar och andra problem. Som av en tillfällighet låg de bra till i Förbos kösystem och kunde flytta till parhuset i Drängsered ovanför Sävelången. Jonathan tog jobb på tvätteriet i Alingsås och där trivs han bra.
– Jag brukar säga att jag förlorade fria arbetstider men vann min fritid. Det är så skönt att slippa tigga om arbete och det ger mig en större ekonomisk trygghet, pengarna bara kommer in på kontot, jag behöver inte gå till facket och kriga längre, säger han.
Just idag är han ledig, barnen är på förskolan och han kan ägna lite extra tid åt sin återvunna passion. Innan vi säger hejdå trycker han igång maskineriet i spelhörnan – för en sittning som förmodligen kommer att pågå längre än 45 minuter.

  • ARON MIKAEL SIK