70 ÅR UNG. På söndag fyller Karin Manzoor 70 år. Hon kan se tillbaka på ett spännande och innehållsrikt liv. I Sverige, men också i Iran.

Har levt ett innehållsrikt liv

LERUM

Som 17-åring åkte hon över till USA för att studera engelska, vilket ledde till att hon träffade iraniern Shokrollah. Snart var de gifta och hon följde med honom till hans hemland.
Spännande år följde för Karin Manzoor, men då oroligheterna startade i landet valde familjen att flytta till Sverige.

– Efter elva år i Iran var det en stor omställning för mig att komma tillbaka till Sverige, säger hon och minns åren där som väldigt fina.
– Jag har inte varit tillbaka i Iran sedan vi flyttade, men jag skulle jättegärna vilja åka dit och bara vara turist.
Karin Manzoor är född och uppvuxen i centrala Malmö. När hon var åtta år flyttade familjen till Göteborg och Bö och sedan till Björkekärr. Hon säger att det var en fantastisk tid att växa upp på 50-talet.
– Jag har alltid haft skogen nära inpå mig och tycker väldigt mycket om att vara ute i naturen. Skogen ger mig ett lugn.
– Som barn lekte vi mycket utomhus och byggde bland annat kojor.
Efter gymnasietiden, där Karin studerat på Nya elementar flickskolan, tyckte hennes pappa att det vore bra om hon åkte till USA och på plats studerade engelska. Hon bodde hos en familj i Cambridge, där hon trivdes väldigt bra.
– Pappan i familjen fick senare ett nobelpris i biofysik, så jag träffade dem när de kom till Sverige. Det var väldigt kul att se dem igen och det var de som ordnade vår bröllopsfest.
För det var inte bara engelskan som kom till den unga Karin, utan även kärleken. En dag träffade hon den iranske mannen Shokrollah och tycke uppstod.
– Det var inte kärlek direkt, men efter väldigt kort tid bestämde vi oss för att gifta oss, vilket vi också gjorde i USA.
– Vi hade bestämt att jag skulle följa med honom till Iran och det blev enklare om vi var gifta.
1969 påbörjades det stora äventyret och paret flyttade till Teheran. Karin minns hur spännande hon tyckte att det var, att hon inte kände någon nervositet inför flytten utan bara tyckte det var roligt och ett äventyr.
– Shokrollah hade varit hemifrån i många år, så det kom 40-talet släktingar och mötte oss på flygplatsen, minns hon.
– Vi bodde först hemma hos hans föräldrar och jag blev väldigt bra mottagen, men jag insåg snabbt att nyckeln var att jag lärde mig språket, så efter ett halvår kunde jag persiska.

Karin kände att hon inte bara kunde vara hemma, utan sökte och fick jobb på svenska ambassaden. Där hjälpte hon iranier som ville studera i Sverige med information och goda råd. Några år senare arbetade hon med ett tv-program som lärde ut olika pyssel för de mindre barnen.
– Shokrollah var rektor på en skola och undervisade en del i konst, så vi hade inga ekonomiska bekymmer.
– Bland annat kunde vi hålla oss med en svenska barnflicka när barnen var små.

 

Efter några år erbjöds Karin ett lärarjobb på en internationell skola, där persiska barn läste engelska under halva sin skoldag. Hon ansvarade för en förstaklass och undervisade också i ämnet Bild.
Karin berättar att hon jättegärna ville ha barn och så blev det också när sonen föddes. Fyra år senare fick familjen även en dotter.

I början på 80-talet hade det hunnit bli väldigt oroligt i Iran och i september var kriget mot Irak ett faktum. Innan kriget bröt ut hade familjen Manzoor bestämt att det var tryggare att under en tid bosätta sig i Sverige.
– Jag ville inte flytta hem, jag hade ju bott i Iran i elva år och barnen var också rotade där, men situationen var ohållbar. Jag och barnen flög hem och Shokrollah kom efter ett tag.
Karin berättar att hon upplevde Sverige som väldigt krångligt och byråkratiskt och hon hade svårt att få jobb. Men efter några år fick hon ändå jobb som sekreterare hos finanschefen på Volvo. Hon blev kvar där några år och familjen var bosatt i Björkekärr.
För drygt 30 år sedan fick Karin tips från en väninna att flyktingmottagningen i Lerum sökte personal. Eftersom hon jättegärna ville arbeta med människor sökte hon jobbet och fick det.
– Jag var kvar där i 24 år, men då kände jag att det var dags att sluta. Jobbet var fantastiskt, väldigt lärorikt och gav så mycket.
– Visst var det psykiskt tungt många gånger, men så hände det någonting roligt och så kändes det positivt igen.

Ett år efter att Karin börjat på flyktingmottagningen flyttade familjen från Göteborg och bosatte sig i Gråbo innan de flyttade in i sitt radhus i Vänskapen i Lerum. Där bodde de fram till förra sommaren då de köpte en bostadsrätt på Bygrindsvägen.
– Vi stormtrivdes i Vänskapen för det är så himla bra stämning där med många trevliga människor och så ligger det fantastiskt.
– Men vi insåg att vi blir äldre och inte ville ha en trappa att gå i. Det var otroligt jobbigt att rensa ut huset, men jag är glad att det är gjort nu och vi trivs väldigt bra även här, med skogen inpå oss.
Under tiden som Karin jobbade på flyktingmottagningen gick hon en grafisk utbildning på distans under fyra terminer.
– Jag gjorde det på min fritid och tycker att ibland ska man satsa på det som bara är kul, även om det inte leder till något nytt yrke.
– Det var väldigt roligt och jag fick ändå användning av det i jobbet, då jag gjorde lite broschyrer.
Det kreativa har alltid funnits i Karin, som började skriva redan som liten flicka. Som vuxen har hon varit med, och även varit ledare för, flera skrivcirklar, men också gett ut en barnbok, en diktsamling tillsammans med sonens flickvän och en bok om Iran.
– Jag hade läst boken Inte utan min dotter, som visade en väldigt negativ bild av Iran, som jag inte tyckte stämde.
– Jag fick alltid frågor om landet och boken eftersom jag bott där så många år, så jag kände att jag ville visa en annan sida. Det var irriterande att boken blev en sanning för hela Iran. Jag ville visa hur det faktiskt var att bo där.
Efter sina många år i Iran är Karin väldigt förtjust i persisk mat, som hon gärna lagar på helgerna.
– Jag tröttnar aldrig på persisk mat. Vi gör mycket gryträtter, som inte är så starka, men som har många härliga smaker.
Något hon däremot inte tycker om är att flyga.

– Jag har varit oerhört flygrädd och tycker att det är jättejobbigt att göra långa resor.
– Ett tag flög jag inte alls, men det är svårt att inte göra det när dottern bor i Dubai och andra släktingar i Europa. För några år sedan tog jag en jättebra kurs i London, där vi fick mycket information om det tekniska i planet och fick veta exakt vad som händer under en flygning. Sedan dess har det blivit mycket bättre.
Snart väntar en hemlighet för Karin, som fyller 70 år på söndag. På lördag blir hon hämtad för att fira under dagen och kvällen och början på födelsedagen på okänd ort.
– Jag gillar hemligheter, men visst är det lite märkligt att jag fyller 70 år. Jag känner mig rätt pigg och inuti är jag samma person som jag alltid varit.
– Det som är skönt med den här åldern är erfarenheten som jag fått av livet.

  • Ann-Charlotte Edgar