• Foto: Daniel Elfvelin
    första utmärkelsen. När LT för första gången delar ut Årets specialpris går det till Elin Lundblad, som är bättre än någonsin när hon nu äntligen kan spela utan svår smärta.
  • Foto: Daniel Elfvelin
    Mamma Karin och lillasyster Emma har varit ett bra stöd för Elin.
  • Foto: Daniel Elfvelin
  • Foto: Daniel Elfvelin

Elin Lundblad får Årets specialpris

Årets specialpris

21 år ung har Elin Lundblad drabbats av blodproppar i båda benen och opererat in pacemaker – två gånger. Efter tre år av svår smärta, sjukhusvistelser, ovisshet och frustration kan hon äntligen spela innebandy utan en kropp som protesterar. Med några omgångar kvar leder hon överlägset poängligan i division 1 Göteborg.

Floda IBK:s damer upplaga 2017/2018 är starkare än laget någonsin varit tidigare. Spelare som återvänt från uppehåll och nyförvärv från Partille och Lerum har bidragit stort till att man nu ligger på tredjeplats i tabellen och till och med har en liten chans att ta en kvalplats till allsvenskan.

Forwarden Elin Lundblad från FBC Lerum är ett av nyförvärven. Klubbytet skedde i somras och under säsongen har hon varit ett anfallsvapen som motståndarna haft stört omöjligt att hantera. Det fick bland annat hennes tidigare klubb erfara för några veckor sedan när Elin gjorde fyra mål i derbyt. Med 63 poäng på 19 matcher leder hon överlägset seriens poängliga och utmanar alla års poängrekord som den tidigare klubbkompisen Sandra Hawerman innehar.

Prestationen är imponerande i sig själv. Satt i sitt sammanhang är bedriften otrolig, förbluffande, häpnadsväckande – använd vilket förstärkningsord ni vill. För historien om Elin Lundblad handlar dessvärre om mycket mer än en talangfull tjej som älskar sin idrott.

Vi träffas hemma i familjens hus i centrala Lerum. Här bor Elin tillsammans med systern och lagkompisen Emma, pappa Jonas som är tränare och mamma Karin, trogen supporter. Med andra ord en familj där en väldigt stor del av vardagen kretsar kring innebandy.

Idrott, och framför allt bollsporter, har alltid varit Elins stora intresse. Förutom innebandy har hon även spelat fotboll i Lerums IS och under en kortare period i tolvårsåldern höll hon även på med friidrott.

Lagsport har mer varit min grej, jag har alltid tyckt att det har varit roligare att tävla tillsammans med andra. Friidrott var inget för mig, det var jobbigt att stå i centrum.

På innebandyplanen har hon till och med tyckt att det har varit jobbigt att bli firad efter mål och att utses till matchens lirare.

– Redan när du var liten puttade du alltid fram Emma i alla lägen. Du har alltid varit blyg, men samtidigt lite vild, säger mamma Karin.

I 15-årsåldern slutade Elin att spela fotboll för att fokusera på innebandyn. Talangen fick som 16-åring chansen att spela i FBC Lerums a-lag men sommaren 2014 började hon känna att något var fel. Hon fick ont i vaderna, drabbades av kraftiga domningar och kramper och hade ingen blodcirkulation i fötterna. Det här var starten på tre år där motgångarna skulle komma att samlas på hög.

Den första läkaren hon träffade förklarade symptomen med att hon hade fel skor, att hon tränade för mycket och uppmanade henne att ta ett träningsuppehåll. Men problemen eskalerade. Några månader senare åkte hon akut till Östra sjukhuset efter att ha kräkts flera gånger, blivit yr och svimfärdig med stora smärtor i magen och ryggen.

– Jag hade så ont att jag trodde att jag skulle dö, berättade Elin i en intervju i LT sommaren 2016.

Hon blev inlagd i fyra dygn med ospecificerad diagnos och dropp.

– Som mamma vill man vara stark men jag minns hur jag satt vid sjukhussängen och grät, berättar Karin.

– Jag minns att det var väldigt jobbigt med ovissheten, så länge man inte får något besked eller en diagnos så finns det ju inte heller något att göra åt saken, säger Elin.

– Jag förberedde mig på det värsta, hellre ett dåligt besked än att inte få veta något alls. Men jag kände mig ändå ganska stark hela tiden och sa att ”mamma, det löser sig”.

Det var dock långt ifrån slut på smärta och sjukhusbesök. I april 2015 åkte Elin akut till Alingsås lasarett, den här gången med en onormalt låg hjärtrytm. Mätningar visade att hon nattetid hade en puls som kunde gå ner till 20 slag per minut och uppehåll på åtta sekunder. Det visade sig att Elin hade fel på sin så kallade sinusknuta. Läkarna beslutade att operera in en pacemaker och hon blev inlagd på intensivvårdsavdelningen i åtta dagar.

Efter en tid kunde hon fortsätta att spela innebandy, men problemen med vaderna fortsatte. Vårdcentralen agerade inte men till sist hamnade hon hos en hjärtläkare som tog henne på allvar och flera utredningar skedde. Misstankar fanns bland annat om compartment syndrome, MS och andra reumatologiska sjukdomar. Vid ett tillfälle när Elin röntgade kroppspulsådern så var läkarna förundrade över att hon med så dåliga värden inte satt i rullstol.

Till sist avslöjade en magnetröntgen att hon drabbats av blodproppar i artärerna vid knävecken i båda benen. Om det har något samband med hjärtfelet har läkarna inte kunnat konstatera. Det bittra beskedet var att det inte gick att behandla blodpropparna eftersom diagnosen kom först 1,5 år efter att symptomen startade. Det positiva beskedet var att problemen skulle avta med tiden, läkarna berättade att ärren och pålagringarna skulle slipas bort med åren, att blodet skulle ta nya vägar och utöka andra blodkärl.

Smärtan fanns kvar, men Elin bestämde sig för att försöka bevisa att det går att spela innebandy med både pacemaker och gamla proppar i benen. Ibland gjorde det så ont att hon låg och grät bakom sargen mellan bytena. Men gav upp, det gjorde hon inte.

Var hittade du styrkan?

– Jag vet inte, men det har väl att göra med att innebandyn var en så stor del av mitt liv. Det var ju på träningar jag träffade alla kompisar, det var något jag tyckte var roligt och det fanns en trygghet i innebandyn. Därför ville jag fortsätta.

Vid sidan om fanns familjen som ett stort stöd.

– Jag tror inte att det finns någon som förstod hur ont du faktiskt hade, säger Karin.

Lillasyster Emma var ett bollplank och den trygga punkten, men hon kände sig många gånger maktlös.

– Du kämpade på ett otroligt sätt som jag inte tror att många hade klarat, många hade nog gett upp, säger Emma.

Sakta men säkert började framtiden trots allt se ljusare ut, men då kom nästa slag. Förutom den sjuka sinusknutan visade det sig att hon även hade drabbats av så kallat AV-block. Domen: Elin tvingades att sätta in en ny sorts pacemaker. Ungefär samtidigt drabbades Lerum och innebandysverige av en tragisk bortgång. Mikael Harryson, den tidigare FBC Lerumspelaren som då spelade i Pixbo, fick hjärtstillestånd och föll ihop under en träning. Hans liv gick inte att rädda. Precis som Elin hade han ett hjärtfel och hade opererat in en pacemaker.

Vi är nu framme i maj 2017. Ända sedan dominoeffekten av missöden startade sommaren 2014 hade Elin med en obändig vilja kämpat sig igenom motgång efter motgång. Men nu var måttet rågat till och med för henne. I samband med pacemakeroperationen uppstod dessutom komplikationer på grund av en punkterad lunga.

– Då kände jag att det var droppen, ett tag kände jag bara total uppgivenhet.

Oron för att hon skulle råka ut för samma öde som Mikael Harryson gnagde ständigt.

– Jag kommer ihåg att du låg i sängen och knappt vågade gå upp, berättar Karin.

För första gången fanns tankarna på att sluta idrotta. Pappa Jonas ringde Elins hjärtläkare, som dock kom med lugnande besked. Risken för ett hjärtstopp är otroligt minimal, fortsätt att spela innebandy, var budskapet.

Bara en kort tid senare kom brytpunkten. För att få en nytändning bytte både Elin och Emma klubb till Floda IBK. Smärtan i benen började äntligen att avta och sedan säsongen drog igång i höstas har Elin presterat på en nivå som hon aldrig gjort tidigare.

– Jag har inte tränat mer innebandy och jag skulle inte säga att jag har bättre teknik. Men jag har kunnat träna mer på egen hand, både styrkemässigt och konditionsmässigt. Detta har gjort att jag orkar betydligt mer och kan ta ut mig på ett helt annat sätt. Det gör också att jag kan ta för mig mer på plan. I vissa löpningar och övningar kan jag känna av smärtan i benen, men jag skulle inte säga att den påverkar mitt spel, förklarar Elin.

Hon tror också att klubbytet är en viktig anledning.

– Gemenskapen i Floda är otroligt bra och alla respekterar varandra, jag känner mig trygg och vi har kul tillsammans. Sen spelar jag med jätteduktiga spelare, vi är flera spelare som ligger i topp i poängligan och alla i laget bidrar på sitt sätt.

Och så är vi tillbaka på jakten på Sandra Hawermans poängrekord. Hennes rekord på 71 poäng från förra säsongen kan redan nu vara på väg att ryka. Men så mycket jakt vill Elin inte se det som, snarare kan hon bli stressad av alla personer som nämner det. Den ständiga påminnelsen hade kunnat bli en press på vem som helst, och saken blir ju inte bättre av att Elin vill undvika att stå i centrum.