En misslyckad date på Alla hjärtans dag

Debatt

Den 14 februari är det Alla hjärtans dag och för mig en minnesvärd sådan. Jag skulle på min allra första date just denna dag. Man sade nog inte date på den tiden utan man sade träff.

Jag var 19 år gammal och beslutade mig för att bjuda en flicka på bio. Jag var nog ingen drömprins, långt därifrån, men jag hade lagt märke till flickan i mjölkaffären som hette Lilian. Ja sådana fanns på den tiden, alltså mjölkaffärer. Som lydig son hjälpte jag ofta min mor att handla hem de tunga mjölkflaskorna. Vi köpte alltid tre mjölkflaskor, bruna till färgen, vill jag minnas, och jag minns att de kostade 33 öre per liter och det blev 99 öre att betala.

En gång hade jag med mig en handskriven lapp som jag lämnade till Lilian och där hade jag skrivit att jag ville bjuda henne på bio. Nästa dag jag kom till affären sade hon lite blygt att hon gärna följer med mig på bio.

Jag var väl inte den som visste hur man skulle tala med en ung tjej på den tiden. Man sade nog inte tjej utan man sade nog bruden. Jag hade för min lön som dålig betalt kontorsbiträde köpt mig en glen-check kostym. Fyrkantigt mönster i grå ton. Jag hade varit hos frisören och bad att få lite extra brylcreme. Jag ville ha lite av Elvis Presly frisyr eller Rockabillyfrisyr som var gångbart på den tiden. Jag var stolt för jag hade vågor i håret.

Frisören var pappas frisör och min far tog med mig till honom när jag var tolv år. Seden gick jag varje månad till frisören, ofta efter påminnelse av min mor. Frisören var en häftig typ och som många frisörer gjorde på den tiden sålde han också kondomer. Han sade aldrig rakt ut, utan han bara sade skall det varit något extra? ”Du börjar ju bli vuxen, grabben”. Det blev ett nej-tack.

Lilian och jag stämde möte vid Järntorget och började gå stillsamt Allén fram. Vi skulle gå och se en Richard Widmark film. Han kallades för den Leende Gangstern”.

Då hände det oförutsägbara. Min mor var en mycket social person och drog sig inte för att samtala med samhällets olycksbarn. Lilian och jag hade kommit till Alléns slut och skulle gå över Rosenlundsbron, då vi möter Trasdockan. Men man kallade henne också för Nyckelpigan för hon hade alltid en nyckelknippa i handen. Hon rörde sig runt Haga och på Järntorget och ingen ville ha med och henne och göra. Hon var inte bara smutsig utan hon hade också  en ohygglig stank eller lukt.

Lilian och jag passerar henne på Rosenlundsbron och då vänder sig Trasdockan till mig och säger med sin väsande röst: ”Bertil, hälsa din mamma”.

Lilian blev alldeles högröd i ansiktet och sade: ”Vad har ni för ena bekanta i er familj? Jag tror inte någon anständig person skulle vilja ha något med Trasdockan att göra. Nu får du allt gå på bio själv”.

Men lilla vän. Mamma är bara ytligt bekant med Trasdockan. Hon hjälper henne med pengar då och då. Men Lilian bara gick hemåt och mot Allén.

”Lilian det är ju Valentindagen idag. Jag har hört att den skall kallas för Alla hjärtans dag i almanackan om några år. Jag talade för döva öron. Jag såg Lilian gå tillbaka i Allén mot Järntorget.

Jag återsåg aldrig Lilian. Mjölkaffären stängde och plötslig stod en gammal tant i affären.
Ett snöpligt slut på Valentindagen som 1956 kom att kallas för Alla hjärtans dag.

Bertil Lindström