Foto: Leif Lundvall
Foto: Leif Lundvall

Prisad ledare sitter gärna i förarsätet

LERUM

Det hårda, fysiska spelet kombinerat med en stark gemenskap lockade Henrik Lundquist till rugbyn i tonåren. Ett par månader innan sin 50-årsdag prisas han för sitt engagemang. På fredag tar han emot utmärkelsen Årets ledare i Partille.

I bland annat Skottland, England och Australien är intresset för rugby enormt stort, men i Sverige är det en smal idrott i skuggan av jättar som fotboll och ishockey. Men på fredag får rugbyn en stunds strålkastarljus på sig i Partille Arena. Närmare bestämt riktas strålkastarljuset mot Lerumsbon Henrik Lundquist, tränare i Spartacus RUFC. I samband med en handbollsmatch får han ta emot utmärkelsen Årets ungdomsledare av Partille Tidning.
– Det är fantastiskt kul och jag blev riktigt rörd när jag fick reda på det. Man lägger ner så mycket engagemang och det är så roligt både för mig själv att få priset och att vår sport blir uppmärksammad, säger han.

Lyckat arbete
Det är till stor del för sitt hängivna arbete med att locka nya ungdomar till sin klubb som Henrik får priset. Bland annat har ett samarbete med skolorna i kommunen gjort att antalet aktiva medlemmar nästan fördubblats inom loppet av ett par år. Detta i en idrottskommun där ungdomarna har många sporter att välja emellan.
– Jag tycker ändå att det finns så många ungdomar som inte har en sport och där kommer vi in med något som kanske passar just dem. Jag ser det inte som en konkurrens med andra sporter utan mer som en konkurrens med soffan och datorn.

För fyra år sedan flyttade Henrik till Lerum, där det inte finns någon rugbyverksamhet.
– Det har funnits lite försök att få igång något i Lerum och vi funderar på att starta ett Lerumslag om det finns intresse. Kanske skulle vi kunna ha en träning i veckan i Lerum och sedan skulle de som ville kunna träna mer i Partille.

Passade kroppen
Själv var Henrik i 15-årsåldern när han introducerades till rugbyn via en kusin i England. Han spelade fotboll och hade prövat handboll, men det var lite av kärlek vid första ögonkastet dagen då han promenerade till Vallhamra IP där han fått reda på att Spartacus höll till.
– Det passade min kroppsbyggnad och just det fysiska, tacklingarna och att man fick använda hela kroppen, samtidigt som man fick lagsporten med gemenskapen tilltalade mig, förklarar Henrik.

På planen fick han också utlopp för ett intresse som tycks väsensskilt från den idrott han utövar.
– Det finns en tradition att sjunga inom rugbyn och jag sjunger rätt bra.

Går det att se dig på några scener?
– Det blir nog mest karaoke. Jag sjunger många klassiska rocklåtar, som Ledin och engelska låtar också. Favoriten är American Pie, men den är sju minuter lång så då hinner publiken tröttna på mig.
Redan samma år som Henrik klev in på rugbyplanen fick han göra a-lagsdebut och i 20-årsåldern gästspelade han i världens äldsta rugbyklubb, Blackheath RC, i London i två omgångar.
– Det var väldigt utvecklande och jag fick se hur det går till i en professionell klubb.

Tog SM-brons
Efter att ha ryckt in i lumpen blev det spel i Flottans Rugbyklubb i Stockholm och fokus på jobbet som sjöofficer. Efter många år blev det flytt tillbaka till Göteborg och Henrik fick en nytändning när det gällde rugbyn.
– Jag började träna mycket och spelade nog min bästa rugby i 32-33-årsåldern. Jag var lite av en ”late bloomer”. Vi hade ett bra lag i Spartacus och tog bland annat hem ett SM-brons.

Även under åren i Stockholm hade Henrik kontakt med sin moderklubb, som bildades samma år som han föddes. Båda fyller 50 år i år och det är knappt två månader kvar tills Henrik firar sin födelsedag den 1 maj.
– Det är en liten lustig kombo att vi är årsbarn. Jag brukar inte blicka tillbaka, men det ska bli skoj att fira 50-årsdagen och jag ska bjuda in folk från både när och fjärran, vänner från jobbet och rugbyn och släktingar.

Utbildad i Skottland
Nu är den aktiva karriären över sedan länge och slutet kom abrupt på grund av en skada. Men redan när Henrik skadade sig hade han börjat träna ungdomar i klubben och bland adepterna fanns hans egen son Viktor, idag 17 år och nyss uttagen i juniorlandslaget. Henrik har utbildat sig till tränare i Skottland och också varit landslagscoach åt P18-laget. Steget från aktiv till ledare var naturligt.
– Jag har alltid haft en fallenhet för ledarskap och tycker att det är väldigt roligt att utveckla grupper. Jag har varit tränare och coach för både ungdomar och seniorer och en av mina drivkrafter är att se vad det går at få ut av en individ och av grupper.

Löser problem
Ledarrollen har även följt honom genom hela yrkeskarriären. Många år jobbade Henrik som officer åt försvarsmakten och därefter har han haft chefstjänster för olika företag. Idag jobbar han på SJ där han tagit steget från driftschef till projektledare.
– Som driftschef hade jag en operativ roll där det var mycket ”hands on”, som att få bort snö på tågspår. Nu jobbar jag mer långsiktigt.
Ser du några likheter mellan yrkesrollen och rollen som tränare?
– Jobbet handlar mycket om att lösa problem och jag sätter mig gärna i förarsätet, men det gäller att ha gruppen med sig också och lösa problemen tillsammans. Det är väl den gemensamma nämnaren.

  • Leif Lundvall, Daniel Elfvelin
veckansluncher