• Foto: Carina Svensson
    Jubilar. Martin Zollitsch fyller 90 år och firar med en utställning i Tingshuset.

Mångsidig jubilar firar med utställning

Lerum

Martin Zollitsch fyller 90 år. Och ser tillbaka på sin ungdom i Nazityskland, kärleksmötet på pjäxdansen och karriären i Lerum.

Martin Zollitsch är ett namn som många Lerumsbor känner till. Han har satt avtryck i kommunen både som stadsarkitekt och genom sitt engagemang i olika föreningar. Något som ligger honom varmt om hjärtat är samhällsutveckling, och därmed har han varit en stark röst när det gäller utvecklingen av Lerums centrum.

Martin växte upp i Tyskland. När nazisterna kom till makten förändrades livet för familjen Zollitsch.

– Pappa var lärare, men han hade sagt något som var olämpligt så han förlorade sin tjänst, trots att den skulle vara livslång. Det var någon av eleverna som hade skvallrat.

Därefter flyttade familjen Zollitsch runt till olika städer där fadern fick vikariat. Så småningom skiljde sig föräldrarna. Fadern skaffade ny familj och Martin och hans syster bodde med deras mamma.

– Jag var 16 år när jag blev inkallad, jag blev chaufför och åkte runt i Tyskland.

Vad tänkte du om nazismen?

–Vad tänker man som 16-åring? Jag hade inte upplevt något annat. Vi indoktrinerades med propagandan, men mina föräldrar var socialister så jag hade mina tvivel, svarar han och fortsätter:

– Jag minns att jag tänkte: vi kan inte vinna kriget.

Han beskriver en vardag där det inte gick att tala om vad som helst. Det fanns angivare lite här och var. Det syntes också skrämmande exempel på vad som hände dem som gick emot makten.

– Jag såg desertörer som hade hängts i alléträden av fanatiska ungdomar under krigets sista dagar.

Krigsfånge

När kriget tog slut blev han krigsfånge, först hos amerikanerna och sedan hos engelsmännen.

– Det var inte roligt. I början bodde vi på en öppen äng och därefter kom jag till ett barackläger. Det hade bott gästarbetare där tidigare och de tog emot oss med stenar och smädeord. Vi övertog deras vägglöss och annan ohyra. Vi fick en tunn soppa varje dag och allihop blev riktigt magra. Men jag förstår att det var svårt att klara av att hantera alla krigsfångar.

Efter någon månad släpptes de. Martin valde först att stanna i Västtyskland, hos en faster, medan hans mamma och syster var kvar hemma i östzonen.

– En vacker dag stod kodordet som vi hade avtalat på dörren hemma hos min mor, och då förstod hon att jag levde. Det hade inte varit någon hemma när budbäraren anlände så han skrev ordet på dörren.

Något senare tog sig Martin hem till sin mamma och syster, som bodde i det som nu var den ryskt ockuperade zonen. Staden var gravt bombskadad och det var ont om mat och bränsle.

Martin ville studera vidare men blev inte antagen utan började arbeta som murare istället.

– Staten skulle utrota den gamla intelligentian. Det innebar att barn till akademiker inte fick studera vidare, det fick bara barn till arbetare och bönder, förklarar han.

Senare tog han sig illegalt till Västtyskland för att läsa vidare. Drömyrket var att bli arkitekt. I väst möttes han av valutareformen som tog alla sparpengar, men studierna gick att genomföra med ett års avbrott för att tjäna pengar.

Skandinavien

Efter arkitektexamen arbetade Martin först i Danmark, där han hade släktingar, men där fick man på den tiden inte stanna som tysk, så han begav sig vidare till Finland för att därefter åka till Stockholm.

– Under min tid i Finland hade jag kontakt med friluftsfrämjandet och det fortsatte jag att ha även i Sverige. En lördag anordnade de pjäxdans, och jag tänkte att det kunde vara trevligt.

Dalkullan Ebba var också på sällskapsdansen. Hon skulle egentligen på en poesiafton men missade sin hållplats så hon åkte till dansen istället. Kärleken var omedelbar och stark. Ett år senare var de gifta.

Efter några år i Stockholm flyttade paret till Hamburg. Där stannade de fyra år. Därefter skulle de bestämma om det var i Tyskland eller Sverige de skulle bo. Det blev Sverige.

Ville både det?

– Ja, det ville vi båda till slut, säger han med ett skratt och en menande blick.

Saudiarabien

Paret fick två barn, Hilda och Johann. Efter några fina år i Sundsvall, Umeå och Borås flyttade de till den nybildade kommunen Lerum, där Martin blev stadsarkitekt.

Först bodde familjen i Odd Fellowgården, men ett år senare flyttade de in i villan på Stamsjövägen, som Martin har ritat själv.

– Det är en dröm för en arkitekt att få rita sitt eget hus, säger han med ett leende.

Jobbet som stadsarkitekt i Lerums kommun var spännande. Den nya förvaltningen skulle organiseras och den nya kommunen fick en gemensam generalplan, det som idag heter översiktsplan.

Det var också många nya områden som byggdes under den här perioden, till exempel Hulan, Almekärr, Uddared, Nordåsen, Ljungvik och Segerstad. Dessutom tillkom Stenkullens industriområde och Solkatten.

Politiken förändrades och efter tio år ville han prova något nytt. Ebba, som först arbetade som lärare på Torpskolan och sedan på Lerums gymnasium, och barnen var kvar i Sverige medan Martin tog sig an ett uppdrag som stadsplanerare i Saudiarabien. Det var på 80-talet och skillnaden från hur det var i Sverige var enorm.

– Jag var där i ett och ett halvt år och under den tiden träffade jag inte en enda inhemsk kvinna. När jag var i ett saudiskt hem åt jag tillsammans med männen och serverades av unga killar. Kvinnorna lagade maten och var sedan kvar i köket.

– Det var en lärorik tid med många intressanta upplevelser, konstaterar han.

Engagerad

Martin återvände till Lerums kommun och arbetade här till pensionen.

Efter några års pension tillsammans fick hustrun Ebba Alzheimers sjukdom. Hon avled i sjukdomen några år senare.

Något som har hållit honom igång efter dödsfallet är vänner och att han är aktiv i olika föreningar. Han har tidigare spelat cello i olika musikkonstellationer. Detta gör han inte längre på grund av att hörseln inte är vad den varit. Han är dock fortsatt engagerad i Rotary och Röda Korset, och brukar bland annat besöka äldre på Riddarstensgården och Hedegården. Han är också engagerad i samhällsplaneringen, och är en stark kraft i God miljö i centrum, som brukar göra sin röst hörd i olika frågor som handlar om Lerums centrum.

Något annat som håller igång honom är måleriet, som han alltid har hållit på med. Födelsedagen firar han genom en utställning i Tingshuset.

veckansluncher