Foto: Daniel Elfvelin

Krönika: ”Det härliga barnasinnet

KRÖNIKAN

Att som vuxen ha barnasinnet kvar anses ofta som något positivt. Det frambringar bilden av en farfar som kryper på alla fyra med ett barnbarn på ryggen. Och visst är det härligt med vuxna människors förmåga att leka med barn. Men hur känner vi för de vuxna som har barnasinnet kvar, fast lite mer ”på riktigt”?

Jag talar om dem som har kvar förmågan att kunna föreställa sig att de för en stund lever i en saga. Det handlar inte om någon sjukdomsdiagnos, utan bara om livlig fantasi. Jag talar om dem som plötsligt kan få för sig att de blir jagade av Tolkiens orcher när de går en promenad i skogen – inte för att de inte kan kontrollera sina tankar, utan för att de vill släppa fram dem och låtsas för skojs skull.

En person jag känner väl har barnasinnet kvar på riktigt. Han tycker om att jogga med sin fru till den hemliga sjön. Där slänger de av sig kläderna och hoppar i nakna för att svalka sig. Men, ibland går han dit själv försjunken i tankar, vilket han gjorde den här gången.

I sin övertygelse om att han var helt ensam gav han utlopp för sin fantasi, och började föreställa sig att han var jagad av…ja, orcher. Han tänkte säkerligen att han kunde springa sista sträckan på stigen till den ensliga destinationen, utan några risker för att bli upptäckt. Frustande med uppspärrade ögon och yviga steg stormade han fram. Vad annars, om man nu är jagad av blodtörstiga monster? Problemet var bara att han inte var den ende där. Väl framme vid sjön möttes han av en ensam helnaken kvinna.

Vad kan hon ha tänkt i denna stund? Var hon orolig? Mannen vände dock ögonblickligen, och gick därifrån, för vad hade varit alternativet? Hur förklarar en påklädd man till en naken främmande kvinna att han bara fantiserade om att bli jagad av orcher? I bästa fall uppfattar hon mannen som obehagligt udda, i sämsta fall som farlig på riktigt med sitt svammel om sagofigurer.

Nej, ibland går det nästan inte att säga sanningen, hur mycket vi än skulle vilja det. Förhoppningsvis har kvinnan vid sjön för länge sedan kommit över sin eventuella förskräckelse. Någonstans tog nog den stilla undran vid. Och kanske har det hela idag slutat i en historia, som hon delar i goda vänners lag med en flaska rosé.

Den blomstertid är kommen. Den vänliga grönskans rika dräkt har brett ut sig, Jag önskar er en sommar fylld av möten med det underbara och magiska, men också det annorlunda– det som utmanar och utvecklar, eller kanske rent av stöttar och värmer. Kalla det ”naturligt berusad”, kalla det ”fullt närvarande” – båda är samma sak, och precis så vill jag känna mig när jag snart sitter vid den hemliga sjön.

  • Sandra Ljung