Niklas Lindroth

En polismans berättelse

KRÖNIKAN

Jag började som polis juni 2005 och efter bara något år insåg jag att narkotika löpte som en röd tråd genom mycket av våra ärenden.
Utöver de rena narkotikabrotten var många våldsamma uppgörelser både i krogkön och i den undre världen narkotikarelaterade. Jag såg att många stölder begicks för att finansiera missbruk och jag körde många människor till akutpsykiatri som använt narkotika.
Jag intresserade mig för narkotikabrotten och specialiserade mig till narkotikapolis.

Att jobba som polis är lite som att få ett cyklop på sig och plötsligt kan man dyka ner och se hur det ser ut på ”samhällsbassängens” botten.
Från ytan ser man annars mest konturer och brottstycken av narkotikarelaterade händelser och inte sällan genom tv-nyheternas filter där narkotikakopplingen ofta glöms bort eller suddas ut. Väl nere under ytan med poliscyklopet på så ser man glasklart konsekvenserna av narkotikan både på enskilda, deras anhöriga och på samhället i stort.
Jag minns den unga flickan som missbrukade narkotika och som hängde sig. Intill låg det handskrivna avskedsbrevet och laptopen som spelade hennes favoritlåt.

Jag minns anhöriga till personer som dött av narkotika. Om hur sekunder kändes som minutrar när vi ringde på dörren och en mamma, pappa, syster eller bror öppnade för att få sitt livs värsta besked.
Jag minns mötet och samtalet med den unge leende killen som
några veckor senare blev knivmördad av en narkotikapåverkad man över en narkotikaskuld.
Jag minns dödsolyckan med drog­rattfylleristen. Hur bilplåt och människa vridits ihop till något
som hydrauliska klippverktyg endast med svårighet kunde skilja åt igen. Hur mobiltelefonen ringde i den förolyckades byxficka och att det stod mamma i displayen.

Vad är det som får oss som jobbar med det här att stanna kvar? För ibland är det faktiskt närmast outhärdligt på jobbet ska ni veta. Jag tror vi står ut genom att vi tar hand om varandra och ständigt påminner oss om att vi faktiskt också ofta gör skillnad. Hela skillnaden.
Jag tänker på den unga tjejen som överdoserade på narkotika och som slutade andas. Hur jag rusade med hennes slappa kropp i mina armar till polisbilen och påbörjade hjärt-lung-räddning medan kollegan körde så däcken skrek i asfalten till sjukhuset. Hon klarade sig.
Jag tänker på texten i brevet jag fick från den anhörige en morgon när jag kom till jobbet för att tacka att vi ingripit och avbrutit hans sons destruktiva och nedåtgående spiral med narkotikalangning och skulder.
Jag tänker på den hårda kramen som jag fick från tjejen som jag tidigare rapporterat för narkotikabrott. Det ingripandet blev vändpunkten, enligt henne själv, till hennes nya liv.

Ju längre jag jobbat med narkotika ju mer har jag insett hur komplext problemet faktiskt är och att det inte finns några snabba,
enkla eller billiga lösningar. För konsumtion av narkotika kan ske av så många olika anledningar – för att festa, för att dämpa smärta (fysisk som psykisk), på grund av en beroendesjukdom, medicinska skäl, grupptryck eller av nyfikenhet. Varje orsak till konsumtion kräver sin specifika förebyggande och reaktiva insats för att minimera skadorna. Där polisinsats ibland är avgörande är det i nästa fall rent av olämpligt.

För att ytterligare komplicera så måste samhällets insatser och vård anpassas till specifika målgrupper inom varje kategori. Det är inte alls säkert att en cannabisberoende svarar positivt på en behandling avsedd för heroinister. Unga reagerar på narkotikaprevention på annat sätt än vuxna och kvinnor behöver ofta andra insatser än män. Att det är komplext får däremot inte avskräcka från att försöka göra skillnad. För man kan göra skillnad även med små medel. Det sämsta som kan hända är att vi som samhälle tappar kontakten med de som använder narkotika och att vi får ett samhälle där ingen bryr sig. Det kommer bli förödande för våra unga och mest utsatta. Vi måste lägga oss i, fråga, lyssna och vara en sund motpart. För då kan vi göra skillnad tillsammans. Hela skillnaden.

  • Niklas Lindroth