Torbjörn Olofsson har nu blivit kommunens förste durspelman, som kan titulera sig som Riksspelman.

Riksspelman på durspel

LERUM

Den fina titeln Riksspelman har nu utdelats till Torbjörn Olofsson i Lerum. Han är naturligtvis väldigt glad över utmärkelsen.
– Jag har aldrig haft en tanke på att försöka bli en Riksspelman, men har alltid sett upp till dem som blivit det.
– Jag är naturligtvis väldigt stolt. Jag kan väl säga att jag är lite mallig.

Det är tredje gången som Torbjörn spelar upp inför Zornjuryn och varje gång har han lämnat med den nivåns utmärkelse. Först fick han ett bronsmärke och sedan ett silverdiplom. Den här gången var det silvermärkets tur att hamna i hans hand, samtidigt som han nu får titulera sig Riksspelman.
– Jag fick ett Zornmärke i silver som är beviset på att jag nu är Riksspelman. Jag är den förste i Lerum som blivit det på durspel.

Det var efter pensioneringen från Göteborgs Energi, som Torbjörn på allvar började träna för att försöka bli Riksspelman, eftersom han nu fått mer tid. De senaste åren har han spelat varje dag och han konstaterar att ordspråket ”övning ger färdighet” stämmer.
Forskat på spelmän
Vid sidan av durspelandet, som han började med 1979, har Torbjörn forskat på lokala spelmän i närområdet. Något som gett honom väldigt mycket tillbaka. Det var också deras låtar som han spelade upp för Zornmärkesjuryn i Delsbo.
– Jag spelade bland annat en vals efter August Johansson (1838-1921) från Sibbajorden i Bergum som var skräddare och kommunal- ordförande, vars son tecknat ner noterna i Bergumssamlingen. Det är en handskriven samling, ej utgiven i skrift som borde med dagens teknik digitaliseras och sparas. För tillfället har jag originalet till låns av en släkting till August. Dessa låtar efter de lokala spelmännen måste ju föras vidare till kommande generationer. Vem skall annars göra det om inte jag och de andra spelmännen i trakten gör det?

– Jag har också forskat på spelmannen och skomakaren Edvard Johnsson (1847-1932) i Ryggebol, som gick under namnet Ås-Edvard. Han hade en del låtar efter en spelman vid namn August Målsson från Gråbo (1837-1912). En del av hans låtar finns nertecknade i ”Svenska låtar Västergötland” . Jag har fått fram väldigt spännande historier och det har varit en jättego resa att forska på andra spelmän i trakten.
Torbjörn Olofsson säger att han nått ett delmål i sin spelning av folkmusik och att han nu som Riksspelman ska försöka förvalta det och förhoppningsvis föra musiken vidare till de yngre.
– Durspelet är inte så vanligt och det finns inte så många kurser på detta instrument. Förhoppningsvis kan jag få något studieförbund eller Kulturskolan att satsa på durspel. Jag tror då att fler kommer att intressera sig för detta i framtiden.

Det var i mitten på 70-talet som Torbjörn först kom i kontakt med folkmusiken. Han och hans fru Anni började dansa gammeldans i Tingshuset under ledning av Skallsjö folkdanslag. Han trodde inte knätofsar skulle vara hans grej, men dansen gick bra och paret gick några kurser. Det var då de också fick frågan om de ville komma med och dansa i Skallsjö Folkdanslag.

– Numera spelar jag och min fru Anni i folkdanslaget varje onsdag i Floda Lada. Jag är också med i Wättlebygdens Spelmanslag som för övrigt skall ha en spelträff i Dergårdens Hembygdspark den 15 september i år.
– När vi är en duo, jag och min fru, kallar vi oss GÔTT, men ibland har vi med oss andra musiker och då kallar vi oss GÔTT och blandat. Vi har gjort en del spelningar i kyrkor där vi försöker blanda nytt med gammalt och prata om spelmännen i trakten. Senast var det i Bergums kyrka på midsommardagen. Det är fantastiskt att spela i kyrkorna med dess akustik. Planer inför framtiden är att kunna göra en turné i traktens kyrkor. Jag kommer också att ha en låtkurs på Dergårdsträffen där jag kommer att lära ut några låtar efter de lokala spelmännen.

Den numera Riksspelmannen föddes 1949 och bodde tills femårsålder i Johanneberg. När Kortedala byggdes flyttade familjen till en splitterny lägenhet. Som 17-åring åkte Torbjörn med en kompis till Voss i Norge på en skidresa och så kom det sig att han träffade 16-åriga Anni som också var på skidresa med sin klass.
– Det klack till mellan oss och sedan dess har vi varit ett par.
– Nio år senare gifte vi oss i Stora Lundby kyrka och två år senare föddes äldsta sonen Simon.

Under några år bodde paret i ett litet hus i Stannum men när äldsta sonen föddes flyttade de till ett hus Olofstorp och har bott där fram tills för fyra år sedan då de köpte den fantastiska lägenheten på Bagges torg i Lerum.
– Jag kände inte för att renovera huset mer och vi sålde det till vår yngste son Johan som föddes fem år efter vår äldste son Simon.
Hittade sitt drömspel
På en durspelskurs i Värmland 1988 fick Torbjörn spela på ett durspel som satte griller i huvudet på honom. Ett sådant måste man ju bara ha, tänkte han. Han fick hjälp med översättning till italienska och skrev sedan ett brev till familjen Castagnari i Italien som bygger de spel han spelar på idag. Han ville då beställa och få ett spel skickat till sig, men de ville inte skicka utan sa att han fick gärna köpa, men då fick han komma dit och hämta det. Sagt och gjort. Familjen Olofsson kopplade på sin husvagn 1989 och körde till Italien. Resan tog elva dagar. Detta var första gången familjen var ute i Europa.

– Vi har varit och hälsat på dem många gånger sedan dess, eftersom affärskontakten mellan oss har gått över i en vänskap.
– Jag firade min 50-årsdag där och bjöd in alla som ville komma. Det slutade med att det kom 33 svenskar och 40 italienare. Av familjen Castagnari fick jag då ett väldigt fint durspel i present, som jag sedan har spelat på och använt i mina uppspelningar för Zornmärkesjuryn, vilket naturligtvis gjorde mig extra stolt.
När den italienska familjen fick veta att Torbjörn korats till Riksspelman stod glädjen högt i den lilla byn och de berättade snabbt om det på sin sida på Facebook.
– De var överväldigande och det är ju jag också.

Under hela sitt yrkesverksamma liv har Torbjörn arbetat på Göteborg Energi. När han gick i pension hade han varit där i 49 år. Först jobbade han som ”stolpjojjo” som det kallades och klättrade i elstolpar och de sista 29 åren arbetade han med drift och underhåll.
– Att byta arbetsuppgift tror jag var min räddning för att slippa förslitningsskador, för det var flera av mina arbetskamrater som råkade ut för det.
– Jag har trivts väldigt bra med mitt jobb och det har fungerat under alla år. Jag har ju också haft förmånen att träffa många olika yrkesgrupper. Jag har med andra ord trivts väldigt gott. Vilket jag fortsätter att göra. Nu lever jag bara lyxliv säger jag till dem som frågar hur det är att vara pensionär. Husbilen tar oss runt till spelmanstämmor och spelträffar under sommarhalvåret.

  • Ann-Charlotte Edgar