• Foto: Daniel Elfvelin
    Johan Hallengren med VM-medaljen från Lensahn, Tyskland.
  • Foto: triathlonlensahn.de
    Cyklingen är Johan Hallengrens bästa gren, men strålande sol, 35 graders värme och byiga vindar gjorde cyklingen tuff i VM-loppet.
  • Foto: Daniel Elfvelin
    Johan tillsammans med frun Marianne, som tillsammans med sonen Gustav utgjorde det viktiga serviceteamet.

Johan bäste VM-svensk i ultratriathlon

Ultratriathlon

Stödd av kryckor hoppar Johan Hallengren in på LT:s redaktion, men medaljen han har med sig är värd smärtan. Den var belöningen efter nästan två dygns tävlande när han kom elva i VM ultratriathlon.

Arrangemanget i tyska Lensahn avgörs årligen på distansen en trippel triathlon. I år hade tävlingen, som pågick mellan den 27 och 29 juli, dessutom VM-status vilket ökade konkurrensen. Bland 50-talet startande blev Johan Hallengren, CK Aspen, bäst av de fyra svenska deltagarna.

– Jag är nöjd och trodde inte att det skulle gå så bra som det gjorde med tanke på omständigheterna, säger han.

Dels har träningen den sista månaden hämmats av en knäskada som Johan drog på sig under Vätternrundan, dels hade deltagarna naturens krafter emot sig under en stor del av loppet. 11,4 kilometer simning, 54 mils cykling och 12,6 mils löpning är en nästan omänsklig utmaning i sig, lägg där till 35 grader med gassande sol och byiga vindar under cyklingen, samt åsk- och regnoväder under delar av den avslutande löpningen.

Trots detta lyckades Johan ta sig i mål cirka en timme snabbare jämfört med 2016, då han gjorde sin debut i Lensahn. Årets tävling var hans blott andra lopp i ultratriathlon och med tiden 43 timmar, 45 minuter och 52 sekunder saknades det minimala fem sekunder till en topp tio-placering.

– Mellan åttan och tolvan skiljde det bara en timme så just inom det spannet var det tajt, konstaterar Johan.

Men taktiken är att inte snegla på de andra utan helt fokusera på sig själv och sitt eget lopp. Efter bland annat ett 15-tal Vätternrundor är cyklingen Johans starka sida, medan löpningen är akilleshälen. Det var också här som dippen kom med 23 varv kvar på den 1,3 kilometer långa banan.

– Då ragglade du och höll på att svimma, säger frun Marianne, som tillsammans med sonen Gustav utgjorde serviceteamet.

Hade det inte varit för deras stöd hade tävlingen fått ett snopet slut här. Men efter att Gustav gått med ett varv och ”tvångsmatat” Johan medan Marianne stannade kvar i tältet och förberedde en burk pasta bolognese kom krafterna tillbaka. Benen började att lyda och efter tre varv blev gång till löpning igen.

– Löpningen är jobbigast och där visste jag att jag skulle tappa placeringar. Men jag har kunnat träna löpning bättre innan den här gången och gick ut som åtta, så jag tappade inte jättemycket nu. Det tar jag med mig, säger Johan.

När vi träffas några dagar efter loppet hoppar han alltså på kryckor. En sena i vänster vrist har tagit stryk, men med hjälp av fysioterapeuten hoppas han snart vara igång med träningen igen. Redan nu finns ett sug efter Lensahn 2019.

– Jag kan tänka mig att göra det igen och har nästan anmält mig redan, säger han med ett leende.