Marie Thomas hade bulimi i ett decennium, men lyckades stoppa missbruket. Nu släpper hon en bok om hetsätning.

Matmissbrukare i många år

LERUM

I många år hetsåt Marie Thomas feta produkter. Hon slevade i sig prinsesstårta med matsked och dubbel sats av mördeg, men med två fingrar i halsen höll hon sin vikt i schack.
Efter att ha hetsätit en hel helg och kräkts ett antal gånger om dagen insåg hon att hon var allvarligt sjuk.

Idag är det sex år sedan hon fick ett återfall och nu har hon skrivit boken Camillas hemlighet, som delvis är självupplevd.
Den som drabbas av anorexi har svårt att dölja det, men med bulimi är det annorlunda. Ingen kan se vem som är drabbad och missbrukaren blir snabbt duktig på att dölja sin last.
– Det här är en svår sjukdom, på många sätt. En alkoholist som vill sluta undviker att köpa hem sprit, men den som vill bli av med bulimi kan inte sluta köpa mat, konstaterar Marie.
– Har man vant sig att kräkas så fort någonting gått genom halsen krävs det oerhörd självdisciplin för att sluta göra det.

Redan som sjuåring reagerade hon över att hon hade tjockare lår än en klasskamrat och hon hade dålig självkänsla och stora prestationskrav. Hon säger att hon idrottade mycket, men sällan vann någonting utan kom oftast tvåa.
– Jag blev retad för min kropp och det fanns de som sa till mig att jag borde bli kulstötare.
– Då var mitt problem att jag inte kunde låta bli att äta och när jag väl börjat fanns det ingen avstängningsknapp och jag blev naturligtvis bara större och större.

När Marie var i slutet av tonåren flyttade hon till egen lägenhet i Karlstad. Där fanns ingen som hon behövde dölja för att hon hetsåt. Så efter flera år av hetsätning kom dagen då Marie gjorde den farliga upptäckten. Hon kom på att om hon stoppade fingrarna i halsen så fort hon ätit någonting kunde hon fortsätta att hetsäta, men samtidigt gå ner i vikt.
– När jag kom på den idén tyckte jag att det var briljant, men vad det handlade om var att jag kommit in i en ny fas av sjukdomen.
Nu började ett skitliv, som Marie summerar det så här efteråt. Hon köpte mängder av skräpmat och ju fetare desto bättre. Till hennes lycka fanns det tre konditorier i Olskroken, där hon då bodde, så hon kunde dagligen variera sig med tårtinköpen. Hon tvingades jobba extra för ekonomin hade blivit ett jätteproblem och all energin försvann från henne.
– Jag var tvångsgift med min bulimi.

Så kom julen när Marie fyllt 27 år. En svår högtid med mycket mat och släktkalas så hon valde att berätta för sina föräldrar om sin sjukdom. I samma veva hade hon träffat sin blivande man men bulimin var inte det första hon berättade om.
– Jag smög med att jag kräktes, men en gång kom han hem tidigare än jag trott och jag satt i sängen och vräkte i mig godis. Han kom på mig på bar gärning, och det var dags att berätta.
– När han frågade om jag kunde slänga godsakerna i soppåsen, gjorde jag det. Det kändes jättebra.
Men det tog inte slut här. På jobbet kunde hon hetsäta och kräkas på rasterna och likaså när hon var ensam hemma. Så en dag blev det för mycket. Det var en fredag och hon hade stängt in sig i lägenheten. Från fredag kväll till söndag kväll åt hon oavbrutet. Förutom då hon kräktes förstås.

– Sent på söndagen hade jag kräkts otaliga gånger under helgen och fick muskelkramper och var nära hjärtstillestånd. Jag blev livrädd och trodde att mitt liv var över, att det inte skulle bli mer än så här.
– Jag insåg verkligen att jag inte hade något liv, utan bara existerade. Nu kom självinsikten och jag förstod att jag var allvarligt sjuk. Jag lyckades efter ett tag reda ut situationen med stark vilja och god hjälp av en dietist. Det var jättesvårt och världens utmaning, men jag klarade det.
Nu började den långa vägen tillbaka för Marie. Det tog henne fem år att få ett bra och normalt förhållande till mat.
– Idag har jag inga problem att äta en godisbit eller en bulle utan att jag måste fortsätta att vräka i mig.

Något gott har det dock kommit ur decenniet där Marie var slav under bulimin. Hon har skrivit klar boken Camillas hemlighet, som delvis är från hennes eget liv, och hoppas också få möjlighet att informera om detta på skolor. Det är i så fall inte första gången som hon förmedlar sitt budskap eftersom hon för 20 år sedan åkte runt på skolor och spelade föreställningen om Camillas hemlighet. En pjäs om ätstörningar och bulimi för att få bort det förnedrande kring sjukdomen och få de som drabbats att förstå att de behöver hjälp för att bli friska.
– Jag vill att skammen försvinner och om någon anar att en person har en ätstörning våga fråga.
– Det är viktigt att vi pratar om den här sjukdomen.

 

  • ANN-CHARLOTTE EDGAR