Emelie Borg Nilsson (till höger i bild) var strålande glad efter att ha blivit den sjätte kvinnliga föraren genom tiderna att ta sig i mål i Novemberkåsan..

Glädjetårar i Novemberkåsan

Enduro

Till och med den hårdaste av kvinnor kan knäckas av en rejäl mansförkylning. Det höll Emelie Borg Nilsson på att bli varse inför Novemberkåsan. Men den sjukdomsdrabbade 22-åringen kom till start, och blev den blott sjätte kvinnliga föraren genom tiderna att ta sig i mål.
 
Att vara nummer två på en resultatlista med bara två namn skapar vanligtvis inga känslofyllda glädjescener, men Emelie Borg Nilsson grät stora tårar av lycka efter att ha passerat mållinjen i Vimmerby och det var inte utan skäl. Prestationen var betydligt större än pappret visar. Inför tävlingen hade bara fyra damförare tagit sig i mål under Novemberkåsans 93-åriga historia och målet var att ansluta sig till den exklusiva skaran.
Att vännen och Sverigedominanten Hanna Berzelius körde i mål över en timme tidigare spelade ingen som helst roll. 

– Hanna kom och kramade om mig när jag gått i mål och jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag vet att pappa har gjort detta tidigare och nu har vi gjort det här tillsammans, det var en riktigt mäktig känsla säger Emelie Borg Nilsson.

Pappa Mikael Nilsson är hennes tränare och drömmen om att köra Novemberkåsan föddes redan när Emelie var liten och följde med honom och syrran på tävlingen. De senaste tre åren har drömmen omvandlats till ett allt mer realistiskt mål i takt med att MA Lerumföraren tagit kliv framåt i utvecklingen och i vintras tog hon beslutet att anmäla sig. Under säsongen har hon visat god form och bland annat varit med och vunnit ett lag-EM-guld och kommit femma i SM-serien, hennes främsta placering hittills. Men en månad före Novemberkåsan började de mörka molnen att hopa sig. 

– Jag skulle ha kört på Gotland, men det slutade med att jag satt i bilen nästan hela helgen med en riktig mansförkylning, säger Emelie Borg Nilsson och skrattar.

Trots försiktighetsåtgärden blev hon omgående sjuk igen när hon började träna och den viktiga uppladdningsmånaden slutade med tre sjukdomsveckor. På plats i Vimmerby var oron stor över hur mycket det ofrivilliga uppehållet påverkat formen.
Till Emelies stora lättnad kändes kroppen dock bra under den fyra timmar långa dagsetappen. Kvar hade hon dock den tuffa nattetappen som gör att tävlingen ses som det optimala mandomsprovet i endurokretsar. Tröttheten övermannade henne under de korta depåstoppen, men så snart hon satte sig på motorcykeln igen skakade hon av sig känslan.
Mitt under den näst sista sträckan dök tröttheten på henne igen och den här gången var den nästan outhärdlig. Detta samtidigt som Emelie Borg Nilsson insåg att hon var tvungen att gasa på för att klara tidsgränsen.

– Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv men då växte hornen ut och jag bestämde mig för att jag bara ska i mål. På den sista sträckan, som är riktigt tuff med bara sten överallt, körde jag förbi många förare som bara satt på hojarna.

De extrema förhållandena skördar många offer och till skillnad från de flesta tävlingar deltar kvinnor och män på lika villkor, eller olika villkor beroende på hur man ser det. Damerna och herrarna har samma så kallade respittider, vilket blivit ett ämne för debatt med tanke på att männen har bättre fysiska förutsättningar.
Det hindrade inte Emelie Borg Nilsson från att klara tidsgränsen. Vid fyratiden på morgonen gick hon i mål efter sammanlagt 10 timmar, 19 minuter och 48 sekunder.

– Jag tycker att kåsan ska vara precis så hård som den är och det är en skön känsla att veta att jag kan knäcka många av grabbarna. Mycket handlar om pannben.