Ljuset i mörkret

KRÖNIKAN

Vi var en liten skara tjejer cirka 16 år gamla. Vi gillade att sjunga, och hade därför bestämt oss för att lussa tillsammans. En av oss planerade ”gig”. Bland andra, skulle vi till franciskanermunkarna i Jonsered. Tjejen, som ordnade att vi fick komma dit, hade konfirmerat sig hos munkarna – därav kopplingen.

I Franciskusgården var det mysigt och varmt. Munkarna visade sig vara ett muntert gäng, som spexade lite för oss. I det rustika köket en trappa ner tassade en husmor omkring och förberedde fika med nybakat bröd, en massa godsaker, och en stor kanna te. Ute var det kall decemberkväll.

Det blev ett intimt framträdande i den inre hallen. Munkarna satt i en soffa ett par meter framför oss. Men plötsligt, mitt under sången, öppnades entrédörren och en man klev in i den inglasade och gardinförsedda vestibulen, men han hejdade sig och steg inte in i den inre hallen. Munkarna verkade dock känna igen mannen genom de skira gardinerna. Kanske var de vana vid att få oanmälda besök av människor som sökte tröst och stöd?

Vi propsade på att munkarna skulle bjuda in mannen. Vi ville vara inkluderande. En munk reste sig lite motvilligt och gjorde oss till lags, trots att han säkert redan visste vad svaret skulle bli – för till skillnad från oss var han inte en naiv sextonåring. Till skillnad från oss visste han förmodligen att vuxna människor inte vill blotta sin trasighet, sina sorger och besvär inför till synes bekymmersfria ungdomar.

Och mycket riktigt, mannen ville inte stiga in. Däremot ville han gärna stå där i tamburen och lyssna på vår sång meddelade munken.

Lucia står för ljuset i mörkret sägs det – en budbärare som sprider värme, bringar hopp och välkomnar den annalkande Julen. Det sägs också att traditionen är på tillbakagång.

Om så är fallet, är det kanske inte förvånande, för hur ska vi förhålla oss till en tradition, som i praktiken ofta har inneburit en skönhetstävling för unga kvinnor med långt hårsvall, och där de olika rollerna i tåget har tillsats utefter förutfattade meningar om vem som kan vara vad snarare än utifrån individens identitetsuppfattning och önskan? För att vara relevant behövde traditionen förändras, och så har också till viss del skett.

Vem vet, kanske kommer vi i framtiden att kröna Lucia på grund av hens sociala insatser? Vad jag dock vet med säkerhet är att vi alla behöver lite ljus i mörka stunder. Det är ett evigt koncept. Jag vet också att i mötet med sång och respektfull vänlighet, kan till och med en ynka halvtimme gömd bakom en skir gardin i en inglasad entré förvandlas till någons lilla ljus i mörkret.

Så mörk är natten i midvintertid, men se, då nalkas Lucia.
Hon kommer, den goda, med ljuset hit. Hon kommer med hälsning om julefrid.
Hon kommer med ljus i sin krona.
Johnny Johansson

  • Sandra Ljung