Vill ha förbättring för både personal och äldre

Lerum

Marianne Nydegård berättar hur hon upplevde den nära sju månader långa vistelsen på Tuvängens korttidsboende.
– Det var något av det värsta jag har varit med om, en hemsk upplevelse, slår hon fast med emfas.

I förra veckans tidning fanns en artikel om en Lex Sarah-anmälan mot Tuvängens äldreboende efter att korttidsavdelningen hade lämnats personallös mellan två skift. En av dem som reagerade på artikeln var Marianne Nydegård, 82 år.

– Jag har länge sagt att jag ska berätta hur det är på Tuvängen, och nu blev det ett bra tillfälle. Det är dags att beslutsfattarna får veta så att det kan bli någon förbättring, slår hon fast och fortsätter:

– De ska tänka på att de äldre är människor och inte några kollin.

– Men jag vill verkligen vara tydlig med att jag inte tycker att det är personalens fel, många av dem var fantastiska, jag tycker att det är ett organisatoriskt problem.

Lång tid

Det var efter att Marianne hade drabbades av stroke som hon bodde på korttidsavdelningen på Tuvängen, från mars till oktober förra året.

När hon anlände fungerade inte larmet. Detta åtgärdades efter ett tag, när hon hade sagt till på skarpen.

Det var också väldigt dragit i rummet.

– Ibland var det iskallt. När jag klagade sa personalen bara att det är så det är, i alla rum. Man lade en handduk för att förhindra det värsta draget. Och slutligen var det en i personalstyrkan, som jobbade på en annan avdelning i vanliga fall, som tejpade igen luftintaget, då blev det betydligt bättre, säger hon.

Marianne upplevde även att det var många i personalstyrkan som inte visste vad de skulle göra, de stod bara där med händerna i kors eller höll på med sina mobiler. Marianne tror att problemet skulle ha avhjälpts med tydligt ledarskap.

– Jag kunde ofta tycka väldigt synd om extrapersonalen, det kändes som att de aldrig hade blivit riktigt informerade om vad de förväntades göra, säger hon och lyfter också problematiken med att det var många olika personal på en avdelning med många demenssjuka.

– Hur kändes det för dem som är dementa när jag, som är frisk och helt med i huvudet, hade svårt med alla nya ansikten och namn, undrar hon.

Marianne tyckte inte heller att städningen var tillräcklig och ställer frågan:

– Det fanns uttag för centraldammsugare, men under de månader som jag var där varken hörde eller såg jag en enda dammsugare. Är inte det märkligt?

Det var också så att hon vid ett tillfälle föll och fick sprickor i bäckenet. Under tiden hon log på golvet såg hon hur smutsigt det var både under bordet och på andra ställen.

Kladdigt golv

Det var också slarvigt, som när ett glas apelsinjuice välte och juicen rann ner på golvet.

– Jag bad personalen torka men fick höra att det fanns städpersonal till sådant. Nästa dag var det så kladdigt på golvet att mina skor fastnade, juicen var kvar, säger hon och fortsätter:

– Det kanske låter som småsaker men som helhet var det en hemsk upplevelse. Och det var så många som var där som inte kunde tala för sig, det känns viktigt berätta för att de ska få det bättre.

Nu har Marianne fått en plats på Hedegården och där är hon nöjd. Hon har sin man på Nya Lundbygården, och är mycket nöjd med detta boende också.