Foto: Carina Svensson
Barbro Helmer och Arne Pettersson

En mardrömsupplevelse med allvarlig följd

Lerum

För Arne Pettersson blev den tre veckor långa vistelsen på Tuvängen en mardröm. När han lämnade boendet fick han föras akut till sjukhus kraftigt uttorkad.

Allt startade när Arne Pettersson, 88 år, var hemma i bostaden i Floda och gick in i köket för att göra sig en smörgås. Han föll så illa att han fick en spricka i höften. Ambulansen förde honom till Alingsås lasarett. När han var färdigbehandlad där skulle han till ett korttidsboende för att få rehabilitering. Och då hamnade han på Tuvängen.

– Det var inte bra. Det var så ryckigt och hårdhänt, ingen bra skötsel, konstaterar Arne.

Döttrarna sade till personalen att de skulle vara lite varsammare eftersom Arne fick blåmärken av den hårdhänta behandlingen. Då blev det bättre.

Svårt att äta

Han tycker inte heller att maten var bra, rätt ofta var det tjocka stekta brödskivor.

– Han kunde också få stora bitar kött, och pappa har svårt att svälja så han åt inte. Vi förklarade att de behöver ge honom mindre bitar, och då fick han mindre bitar, säger dottern Barbro Helmer.

Hon och hennes systrar märkte att deras pappa var väldigt torr i munnen och hade allt svårare att prata.

– Jag frågade personalen om han inte kunde vara uttorkad. De tog en gummisak och fuktade läpparna på honom.

Det gick ett tag sedan frågade hon igen om han inte kunde vara uttorkad, eller om det kanske var svamp, eftersom han hade fått en antibiotikabehandling efter fallet.

– Sköterskan sa att det inte var svamp och inte heller uttorkning.

– Några dagar senare ringde pappa och sa att tungan var så torr att han inte kunde prata riktigt.

– Jag förstår inte varför ingen reagerade, säger Barbro uppretad med emfas.

Arne tillägger:

– Jag kände mig väldigt torr i munnen, och sa det till personalen ibland.

Väldigt mager

Barbro åkte på en veckas semester och när hon kom hem igen besökte hon sin pappa.

– Då såg han verkligen inte ut att må bra. Han hade magrat och såg ut som ett russin. Vid det laget var pappa så torr att han inte kunde behålla något, när han försökte få i sig vätska rann det ut ur näsan. Jag sa till personalen att han inte mådde bra, och bad dem titta på honom. Ett ultraljud visade att blåsan var helt tom, men sköterskan sa ändå att han inte var uttorkad, säger Barbro uppgivet och fortsätter:

– Jag kände mig så maktlös och visste inte vad jag skulle göra.

Hon åkte hem och inväntade personalskiftet.

– Innan jag hörde av mig till den nya personalen var min syster hos pappa, och då hade han hade hög feber, 40 grader.

Några timmar senare pratade Barbro med den nya sköterskan. Och den gången fick hon gehör.

– Hon såg allvaret och ringde ambulans på en gång.

På lasarettet

Arne var då kraftigt uttorkad. Han fick dropp i ambulansen och sedan dubbelt dropp på sjukhuset från söndag till onsdag. Han var kvar en och en halv vecka.

– På lasarettet var det bra, säger Arne med ett leende.

– Ja, där blev du ompysslad, det var fint, tillägger Barbro och tittar kärleksfullt på sin pappa.

När han skulle skrivas ut ville varken Arne eller döttrarna att han skulle till Tuvängen.

– Nej, säger Arne med tårarna i ögonen. Jag ville inte tillbaka. Det var hemskt, de kunde inte ta hand om gamla människor. Jag trivdes inte.

Både Barbro och Arne tycker att något måste förändras, så att inte andra råkar ut för samma sak.

”Var vanvård”

– Jag vet inte vad som gick fel, varför det blev som det blev, men det var verkligen inte bra. Det var vanvård. Man blir livrädd för att bli gammal, säger Barbro och fortsätter:

– Kan inte politikerna prova på att bo på Tuvängen så får de se hur det är. De borde också bygga fler boenden för äldre. Nu blir 40-talisterna äldre, och de är många. Flera av dem kan behöva komma till ett äldreboende. Vi måste ta hand om våra gamla.

Händelsen är anmäld enligt Lex Maria, till Inspektionen för vård och omsorg och till patientnämnden.