Karin Karlsson

Att gå utanför sin komfortzon

KRÖNIKAN

Det var en kväll för ett par veckor sedan. Det hade varit en lång dag och det var samma kväll som jag kommit ut så jag var rätt slutkörd. Jag hade landat hemma i soffan en stund tidigare och jag hade redan ringt ett par samtal trots att jag egentligen kände att jag inte orkade och nu ville jag bara slappa lite tills det var dags att gå och lägga sig. Därför var jag nära att strunta i att kolla när meddelandet kom. Jag tänkte att det säkert kunde vänta.

Det gjorde jag såklart inte. Jag är alldeles för nyfiken för att kunna låta bli något sådant. När jag såg vem det var ifrån blev jag glad att jag inte väntat. Det var från en person som jag tänkt på mycket, men inte hört av på länge. Hon frågade om vi kunde ses och vi bestämde att hon skulle komma förbi jobbet nästa dag.

Man kan säga att vår vänskap fick något av en chockstart för nästan ett år sedan, några intensiva dagar som var både fantastiska och gräsligt jobbiga och sedan har vi knappt setts. Jag har ofta tänkt att jag skulle höra av mig, men varit rädd att tränga mig på. Det visade sig att hon velat höra av sig men varit rädd att hon inte var välkommen, att jag inte skulle komma ihåg henne.

Hur skulle jag kunna glömma en så fantastisk människa? En person som varje dag kämpar för att kunna leva det liv hon vill leva. En person som inte vill något hellre än att bli sedd som en människa och som envist stretar emot när andra försöker definiera henne utifrån de svårigheter hon kämpar med.

När vi sågs blev det både tårar och kramar, ord och tystnad, te och närhet om vartannat – och det slog mig på nytt hur himla modig hon är. Visst såg jag rädslan fladdra förbi i hennes ögon då och då, men där emellan lyste de lika starkt som de knallröda läpparna.

Hon vågade höra av sig trots att hon var rädd att ha blivit bortglömd och inte ens visste om hon var välkommen. När rädslan tog tag i henne på nytt och hon mest av allt ville ringa och ställa in, tog hon sig igenom det också och kom hit ändå.

Vi är många som hellre avstår något än att utsätta oss för risken att bli sårade eller avvisade. Jag tror att vi missar mycket på grund av vår rädsla för att göra eller vara fel. Om det pågår länge tror jag till och med att det kan hända att vi tappar bort oss själva och det vi tror på.

Därför är jag oändligt tacksam för att hon vågade höra av sig. Jag fick en välbehövlig påminnelse om det storslagna som kan hända när man vågar gå utanför sina egna ramar och begränsningar. Och vad du än tror, var du än är – så har du alltid en plats i mitt hjärta.

  • Karin Karlsson