Staffan Hjalmarsson Foto: Daniel Elfvelin

Jag ÄR inte hemmasittare

KRÖNIKAN

Det är inte jag som säger nej, som inte vill. Allt JAG är på en annan plats, i en annan tid. Där är jag någon annan än den du ser när jag skriker åt dig att lämna mig ifred.
Här, där jag säger nej, längtar jag efter modet jag behöver för att våga vara den vi önskar båda två. På allt jag skulle säga, vara, vilja och känna om jag var JAG här och nu.

Jag arbetar som speciallärare och samtalshandledare här i Lerum. Raderna ovan skrev sig nästan själva en dag, som ett resultat av alla de samtal jag haft i arbetet tillsammans med elever som upplever att skolan är en alltför svår miljö att vistas i. Utanförskapet, misslyckandet jämfört med norm och den allt mörkare synen på sig själv och framtiden är en situation att ta på det största allvar.

Vilket ord förresten! Hemmasittare”. Vad är det? Vem ÄR det? Numera börjar istället begreppet ELOF användas, elever med långvarig och oroande frånvaro. Ett bättre sätt att beskriva problemet som inte definierar eleven som människa utan pekar på vad vi tillsammans behöver komma till rätta med.

I min tankevärld är det inget barn som frivilligt väljer att vara ”hemmasittare” och att tvingas jaga i tanken efter det JAG som jag vill vara. Men det är ett växande problem. Nästan 6 000 barn i Sverige går inte i skolan som de ska. Så mycket lidande och utanförskap!

Så vad kan vi göra? Några entydiga svar har jag inte, men några nyckelfaktorer i arbetet med att skapa en skola för alla är enligt min erfarenhet:

Relationen. Att skapa tillitsfulla relationer är helt avgörande för att tidigt fånga upp elever i svårigheter. Att lyssna på riktigt, det nyfikna, inlyssnande samtalet fritt från förutfattade meningar och standardlösningar. På riktigt förstå att det handlar om en hel människa och inte bara om en utebliven skolgång.

Samverkan. Det finns lika många anledningar till frånvaron i skolan som det finns barn som sitter hemma. Situationen i hemmet och i skolan hänger ihop och vi måste vara på jakt efter helheten. Samverkan med alla vuxna runt barnet är helt nödvändig.

Tillhörigheten. Den toleranta skolan där olikheter berikar. Det är inte alltid det lättaste att möta människor som är väldigt olika oss själva men det gör något med oss. En skola som präglas av acceptans och gemenskap blir lättare att vistas i och lättare att återvända till.

Jag avslutar såklart i hoppets anda. När det lyckas, den obeskrivliga känslan när vi tillsammans hittar vägen tillbaka till skolan, till livet:
Måndag morgon, en elev i sin studiegrupp. Resan in i klassrummet har tagit ett år. Ett år! Den beslutsamheten. Det modet som krävts.
Inte många ord efteråt, inga stora bokstäver. I ögonen däremot, där ryms allt. Allt som passerat, det som varit och nu har blivit. Märkligt, att nära och fjärran alltid finns på samma plats.
Världen är på bättringsvägen brukade Hans Rosling säga. Precis så känns det nu. Att vi är en del av en lite, lite bättre värld att leva i.

  • Staffan Hjalmarsson