• Foto: Carina Svensson
    Trivs i naturen. Michael Verdicchio tror att han kommer att flytta tillbaka till Lerum någon gång.

Journalist med stark drivkraft

Lerum

Michael Verdicchio har haft målet klart sedan han var liten – han skulle göra avslöjande journalistik. Det göra han. Och han gör det bra. Nyligen vann skjutjärnsjournalisten sin andra Guldspade.

Michael Verdicchio, 28 år, är prisbelönt grävande reporter på Göteborgs-Posten. Han vann nyligen sin andra Guldspade, som är ett pris som delas ut av föreningen grävande journalister. Han fick priset för sina reportage om Guds utvalda skola och I religionens namn.

Hur kändes det?

– Det var jätteroligt. Jag tävlade mot Aftonbladet, Dagens-Nyheter och Expressen, som har enormt mycket större resurser än Göteborgs-Posten. Att vinna över dem kändes lite extra roligt. Man kommer långt med bara driv, svarar han.

Ihållig

Att Michael blev grävande journalist var ingen slump. Att gå på djupet och göra avslöjanden har varit en drivkraft under många år. När han har hittat en tråd att börja nysta upp håller han gärna på med ämnet i flera månader. Minst. Allra helst vill han bli helt nöjd innan han publicerar.

– Men helt nöjd har jag hittills aldrig känt mig med ett jobb, konstaterar han.

När han hittar en artikel-idé går han in i den. Han bollar tankar och scenarier med familjen i Lerum men när det börjar närma sig att bli klart, några veckor innan publicering, går han in i en bubbla.

– Jag blir inte kontaktbar och jobbar så gott som dygnet runt. Efteråt blir jag alltid sjuk. Jag tror inte att det är en helt bra metod så jag försöker förändra mig.

Men förmågan att fokusera helt och fullt kanske gör något för resultatet?

– Jo, så kan det vara.

Hans granskning av djurrättsorganisationer och Nordiska motståndsrörelsen har också rönt mycket uppmärksamhet. Men det har kostat. Han har blivit allvarligt hotad flera gånger och lever med skyddad identitet.

Är det värt det?

– Ja. Det visar på något sätt att det var värt att granska. Det är viktigt att vissa saker kommer upp till ytan, slår han fast.

Michael växte upp i Koxås i Lerum, och beskriver sin barndom som idyllisk. De var flera barn i området och bästa kompisen Joen, som han fortfarande är kompis med, bodde i ett av de närmaste grannhusen.

Det var dock så att han var ensam mycket under skoltiden.

– Jag hade lite svårt att få kompisar och passade inte riktigt in. Jag var inte som de andra, konstaterar han.

På vilket sätt?

– Jag vet inte riktigt, jag var väldigt blyg och förstod nog inte helt och hållet det sociala spelet.

Lärdom

Han tyckte dock om skolan, för att han fick lära sig saker där. Efter att ha gått en termin i förskolan stod det klart att Michael var en bit före klasskamraterna så han fick börja i första klass nästa termin. Eleverna i den nya klassen hade gått ett halvår redan så Michael fick läsa in det de hade gjort under den första terminen. Det gick snabbt. Efter en månad var han ikapp.

Den här hungern efter kunskap och en önskan om att få höga betyg satt i hela skolgången. Han hade sedan långt tillbaka siktet inställt på att bli journalist, och för det behövdes bra betyg.

Redan som riktigt liten skrev han mycket, till exempel om karaktären Skogsmusen, som höll till i skogen och hade djurkompisar.

– Jag vet att jag tänkte att jag skulle använda karaktären i barnböcker som jag skulle skriva när jag blev vuxen, konstaterar han.

Huruvida det blir några barnböcker om skogsmusen eller inte får tiden utvisa, just nu hinner han inte.

Läsare

Michael läste också mycket, några böcker som gjorde starkt intryck var Harry Potter-böckerna.

– När det skulle komma ut en ny bok köade vi utanför bokaffären i Lerum. Vi ville stå först. Vi kom två till tre timmar innan affären öppnade.

Var det värt det?

– Ja. Sedan tävlade vi om vem som läste ut boken först.

Vem gjorde det då?

– Det var olika.

Tiden i låg- och mellanstadiet gick okej, även om Michael ofta var ensam i skolan. Högstadiet var värre.

– En skitjobbig period. Då kände jag mig verkligen superensam, säger han.

Sedan började han läsa journalistik media på Lerums gymnasium. Där trivdes han betydligt bättre. I klassen var det flera som var lika honom, som tyckte om skolan och att skriva och läsa.

– Där blommade jag ut och vågade visa vem jag var, säger han med ett leende.

Vad var det som gjorde att du vågade det?

– Jag vet inte, kanske var det för att man började om med helt nya människor.

Direkt efter gymnasiet började han på universitetet, och läste statsvetenskap och digital bild, eftersom man behövde ha läst något annat i två terminer innan journalistutbildningen. Så fort han kunde söka journalistprogrammet gjorde han det.

– Jag hoppade och skrek när jag fick veta att jag hade kommit in. Var så lycklig. Jag var helt säker på att det var det jag ville göra, säger han med ett skratt.

Under utbildningen var det två praktiker, varav han gjorde den ena på Lerums Tidning och den andra på SVT Väst.

– Att vara på tv var delvis ett strategiskt val. Jag visste hur journalistbranschen var och tänkte att jag skulle få lättare att få jobb om jag hade bredden, skivandet hade jag redan och om jag kunde göra tv så skulle jag även kunna göra inslag på radio, för det är samma teknik.

Sedan han gick ut från journalisthögskolan har han haft jobb, först på tv, sedan radio och slutligen tidning.

Under sin första period på SVT Väst gjorde han ett avslöjande reportage om hemtjänstföretaget Care Together.

– Jag gjorde granskningen efter att ha läst en kortare text i Lerums Tidning, jag kände att det fanns mer att undersöka och begärde ut alla avvikelserapporter. Det blev ett uppmärksammat inslag som gjorde att jag fick andra jobberbjudanden, säger han och fortsätter:

– Jag har alltid haft ambitionen att avslöja saker.

Redan innan han började på journalistprogrammet nystade han i ett ärende i Lerum. Han kände att det fanns något under ytan men hade inte alla redskap och nådde inte hela vägen fram den gången. Under journalistprogrammet sålde han dock jobb, först ett till Göteborgs-Posten om hur kontrollanter tjuvåkte och sedan ett till Rapport och SVT Väst om hur olika skolor i Sverige använde molntjänster efter att dessa hade blivit olagliga på grund av att de inte klarade sekretesskraven.