Kärnkraften en del av lösningen

lt-debatt

Olov Holmstrand och Jan Lindholm skriver den 27 mars att kärnkraften inte räddar klimatet. Undertecknad vill hävda att inget kraftslag kan rädda klimatet, men om alla fossilfria kraftslag samverkar finns det en möjlighet att lyckas. Utmaningen är alltför omfattande för att vi på förhand ska våga oss på att lägga ett verktyg åt sidan. Det skulle vi i så fall med stor säkerhet ångra i framtiden.

Visst är det så som debattörerna skriver att kärnkraft inte är helt fossilfri. Liksom andra fossilfria kraftslag är kärnkraften beroende av processer i samhället som ännu inte ställt om till fossilfritt, såsom transporter och materialframställning. FN:s klimatpanel, IPCC, har sammanställt studier kring livscykelutsläpp för olika kraftslag och visar att kärnkraft ger upphov till ungefär liknande utsläpp (12 gCO2/kWh) som vattenkraft (24 gCO2/kWh) och vindkraft (12 gCO2/kWh) i ett livscykelperspektiv. När samhället går mot fossilfrihet kommer dessa livscykelutsläpp att minska till noll, vilket är den avgörande skillnaden gentemot de fossila kraftslagen (500-900 gCO2/kWh).

IPCC gör bedömningar av vad som behöver göras för att målen om maximalt 1,5 eller 2 graders global uppvärmning ska kunna nås. De är tydliga med att åtgärder som saknar historiskt motstycke måste komma till stånd för att vi ska en chans att klara detta. Därför inkluderar de alla fossilfria kraftslag, inklusive kärnkraft, med mycket kraftig tillväxt i de huvudscenarier som presenteras. Detsamma gör Europeiska kommissionen i sin långsiktiga klimatstrategi ”En ren jord åt alla”.
Holmstrand och Lindholm skriver att kärnkraft tar för lång tid att bygga och att kärnkraften därför inte har något att tillföra i klimatarbetet. Visst är det så att vissa reaktorbyggen, främst i västvärlden, har dragit ut på tid och kostnad. Men länder såsom Kina och Sydkorea har visat att det går att bygga nya reaktorer snabbt – drygt fem år, vilket också gjorts i västvärlden historiskt. Det är rimligen så att när volymerna av ny kärnkraft stiger kommer kostnaderna och byggtiderna att sjunka – precis som för sol- och vindkraft.

Visst är det så som Holmstrand och Lindholm skriver att utvecklingen av fjärde generationens kärnkraft går långsamt. Det är onekligen så att det finns en oerhörd potential i ett kraftslag som kan födas med redan tillgängligt och använt bränsle och dessutom ge människan i det närmaste oändliga mängder skalbar energi. Tyvärr har inte behovet för detta funnits i tillräcklig omfattning för att någon industriell produkt har kunnat utvecklas. Den största anledningen är just att det finns så mycket billigt uran att tillgå. Men om miljöpåverkan vid uranbrytningen skulle bli problematisk i framtiden finns det en möjlighet att dessa reaktorer kan få en viktig roll. Där är vi dock inte idag.

Holmstrand och Lindholm skriver felaktigt att Mark- och miljödomstolen underkänt industrins förslag för slutförvar. I Mark- och miljödomstolens yttrande framgår att förslaget till slutförvar av använt kärnbränsle ”är tillåtligt” givet att kompletterande information tas fram – en process som nu pågår. Strålsäkerhetsmyndigheten har redan avgett ett positivt yttrande.
Enligt FN förväntas jordens befolkning öka till 10 miljarder år 2050. Lägg till detta en förhöjd levnadsstandard och en stark elektrifiering av samhället. Energieffektivisering är också viktigt, men medför ofta ett ökat elbehov. För att ha en chans att bli kvitt kolet måste vi nyttja alla tillgängliga medel – däribland förnybart och kärnkraft.

 

  • Martina Sturek, ordförande i WiN, Women in Nuclear.