Staffan Hjalmarsson Foto: Daniel Elfvelin

Häng med på idrottens viktigaste resa

KRÖNIKAN

Hur får vi våra barn och ungdomar att välja föreningslivet och hur får vi våra föreningar att välja ALLA barn? Allt fler slutar idrotta allt tidigare. Istället för en livslång föreningstillhörighet ser vi tioåringar som lagt idrottandet bakom sig. Vad beror det på?
Är det något med kraven? Stressen och osäkerheten inför trycket från föräldrar och ledare. Är det gamla mönster som måste brytas? Behöver vi modet att göra upp med tävlingsstruktur, resultathets, skillnader i socioekonomiska förutsättningar och könsstereotypa strukturer?

Det är med dessa tankar jag kliver av tåget i Skövde och möts upp utanför stationen av Margareta som arbetar som SISU-konsulent. Svenska idrotts­rörelsens studieförbund. Vi åker ut på landet till en av de vackraste fotbolls­anläggningar jag sett. Röda föreningsstugor inramar anläggningen, kvälls­solen kastar långa skuggor och det är fullt av barn och ungdomar som tränar och leker på de frodiga gräsplanerna. Bilden jag ser är på samma gång en del av vår historia, något som händer precis nu och vår framtid. Det är så vackert alltihop att tårarna bränner bakom ögonlocken.

Klubbstugan fylls av ledare och engagerade föräldrar. Jag får förmånen att föreläsa om osynliga funktionsnedsättningar och ett inkluderande ledarskap. Fika dukas fram, alla känner alla, leenden och skratt vandrar mellan borden. Ser genom fönstret hur konstbevattningen startar. Snart springer flickor och pojkar skrikande och skrattande under sprinklerstrålarna. Som det ska vara.

Vi samtalar om gemenskapen där alla får plats, vill vara och kan bidra. En idrottsrörelse där resultatet mäts i tillit, delaktighet och glädje. Om magin i positiva förväntningar. Jag berättar om flickan som klarade skolan trots utmaningar som egentligen inte ska gå att klara av och på frågan hur hon lyckades ryckte lite på axlarna och sa ”Min lärare trodde att jag var bättre än vad jag var. Så jag var det!”

Hur utvecklar vi det goda, nyfikna samtalet med spelare, föräldrar och andra ledare? Vi vill sprida de kloka idéerna, de goda exemplen och växa oss starkare tillsammans?
Samtalen i smågrupper är öppna och intensiva. Det är nästan svårt att få stopp på uppslagen och klokskapen.
– Det här handlar ju egentligen inte om barn med osynliga funktionsnedsättningar, säger en av ledarna plötsligt rakt ut i luften.
– Det handlar ju om oss alla!
Jag får hejda impulsen att ge hen en stor kram.

Det är nu det händer, tänker jag när jag ser ut över borden och människorna i klubbstugan. NU växer vi oss starkare tillsammans.
När vi lämnar anläggningen har det börjat skymma. Vi sitter i bilen, Margareta och jag och bubblar entusiastiskt om kvällen vi varit med om. Det är många frågor kvar, många fler än svaren, men ikväll har vi tagit ETT steg på idrottsrörelsens viktigaste och mest spännande resa. Häng med ni också!

  • Staffan Hjalmarsson