Kampen mot diffus ondska är det största hotet mot demokratin

Debatt

Det verkar lätt att skriva under på S i Lerums kamp mot högerextremism (8/5). Men det första man måste göra idag är att fråga vad som menas med termer som ”högerextrem”, ”rasist”, ”islamo­fob”, och så vidare. De är idag föga mer än epitet för att misskreditera politiska motståndare.
Trenden är övertydlig sedan riksdagsvalet. Det enda borgerliga parti som brunmålades innan dess var Medborgerlig Samling. Numera angrips inte bara stora borgerliga partier. Även de egna angrips. Bevittna hur Ann-Sofie Hermansson (S) behandlas för att ha stått upp mot ”fel” odemokratiska krafter. Halva befolkningen betraktas i praktiken som ett hot mot demokratin.

När makten blir paranoid och kryper in i sin bunker blir den ett etablissemang. Dess första reaktion mot kritik är att tysta och förbjuda den. Den blir besatt av att försvara sin ställning. Populisterna får rätt om de inte hade det förr.

Den fanatiska kampen mot illa definierad ondska är förmodligen det största och mest underskattade hotet mot demokratin i dagsläget. Begreppen knyts till lagar, regler och inte minst till ”värdegrunder”. Om vi kommer överens om att sätta munkavle på ”högerextrema”, men inte kan säga emot när borgerliga opinionsbildare utmålas som ”högerextrema”, då har vi riktiga demokratiska problem.

Människor blir dessutom avtrubbade och verkliga högerextrema får det lättare. Vänsterextrema kan figurera som särskilt engagerade försvarare av demokratin. Islamister kan med rop om ”islamofobi” segla under radarn. Att lyfta debatten från en populistisk nivå blir omöjligt när man skälls som högerpopulist oavsett hur man diskuterar värdeladdade frågor.

Det demokratiska samtalet har fungerat i Europa eftersom vi – med stor möda – har arbetat upp som ideal att kämpa emot reflexen att avfärda meningsmotståndare som omoraliska, ondskefulla och idioter. Att faktiskt lyssna på varandra så långt det är möjligt. Vi uppmanas idag att odla vårt reflexmässiga avståndstagande och kalla det civilkurage.

Borgerliga partier har bidragit starkt till detta. De har taktiskt hukat för vreden från vänsterns aktivister och opinionsbildare istället för att rakryggat försvara sina principer. M och KD har nu insett vad de borde insett sedan länge: SD har blivit för borgerligheten vad V länge har varit för S. Men det görs under galgen. De är samma lerkolosser, befolkade av samma broilers, uppfödda på samma skattepengar. Svensk borgerlighet behöver ett parti som håller den hederlig. Det partiet heter Medborgerlig Samling.

Claes Andersson
Talesperson för universitets- och forskningspolitik,
Medborgerlig Samling, Floda.
Josefin Utas
Talesperson för demokratifrågor
Medborgerlig Samling, Sollentuna