Från existerande till icke existerande

Debatt

En människa går igenom många olika upplevelser år efter år under sin levnad på vår älskade planet men så illa behandlad av oss människor. I ungdomen läggs grunden för tillvaron. Man bildar familj och man gör karriär i arbetslivet.

Man är efterfrågad. Telefonen ringer ständigt och det gäller att vara uppkopplad. Annars finns man inte. Man gifter sig och köper en villa gärna i något grönområde för det gäller att vara miljö­medveten. Barnen börjar komma och det gäller att välja rätt skolor.

Bara krav och åter krav. Men vad återstår när telefonerna slutar att ringa? Barnen lämnar fadershemmet för egna liv och kvar blir de gamle som får klara sig bäst de kan.

Vid varje riksdagsval lovar partiledarna att de äldre skall tillgodoses och ingen av de gamla skall få det sämre. Man lovar höjda pensioner, skattelättnader och den sittande regeringen lovar att sjukhusköerna skall minskas. Ingen skall behöva vänta mer än tre månader på operation. Den sittande regeringen tappar mandat och kanske inte kan längre regera. Men vallöftena då? Skulle inte alla pensionärer få kronor 600 kronor mer i pension. Kanske det kom bort i villervallan när en ny regering skulle träda till?

Plötsligt återvänder vardagen. Hur gick det med alla vallöftena? En ny budget där finns det bara finns åtstramningar. De gäller också för de äldre som har fått löften om att få det mycket bättre bara de röstade på rätt parti.

De gamla blir bara äldre och äldre och lever längre och längre än statsmakterna har beräknat i sin statistik och sina budgetar. Får folk bli så gamla som 107 år? Jag tänker då på hela Sveriges Dagny som uppnått denna ålder. Har Sverige råd med alla gamla?

Själv är jag 87 år gammal, snart på det 88:e. Telefonerna har för länge sedan slutat att ringa. Nästan alla gamla vänner har avlidit eller också har de drabbats av sjukdom och senilitet så det går inte att föra ett normalt samtal.

Visst var jag inte någon större besökare till gamla och avsidestagna när jag var i aktiv ålder. Så länge man kan resa sig på morgonen så rullar livet på och det gäller att hänga med.

Men att komma in i min ålder, det är att dö så sakteliga. För att ha existerat går man in i en icke existerande. Kanske är det svårt att förstå men så har det nog alltid varit.

Men om livsgnistan finns kvar så ger man inte upp. Alfons Åberg skapade en låtsaskamrat när han känner sig ensam.
För egen del känner jag mig aldrig ensam. Jag har tagit skrivandet till hjälp och de personer som jag skriver om blir vänner. Precis som Alfons låtsas vän.
En dag tar allt slut. Kanske har jag hunnit bli mycket gammal. Jag har upphört att existera. Men en dag får jag stå på en snäckbesållad havsstrand med en gyllene port och hälsas välkommen med ”du existerar, du är inte bortglömd”.

Vänligen
Bertil Lindström